Inte just nu

Har haft underbara dagar i Stockholm och trots att jag älskar att vara där så brukar det vara skönt att komma hem, men inte den här gången...

Jag känner mig ledsen, ensam och oönskad. 

Återkommer när jag hämtat upp mig. 

Om jag hetat Fredrika...

...så skulle jag sagt äntligars äntligen nu. 

Men nu heter jag ju inte det, fast jag säger det ändå: Äntligars äntligen!

Till slut blev det dags att packa väskan för Stockholmstripp. 

Nu är ju inte packning min största kvalité, jag avskyr det och speciellt nu när vädret ska bli både lite si och så. 

Jag äger inte en endaste jacka som skulle kunna beskrivas som presentabel och inte heller några skor. 

Men vad gör det om hundra år, det brukar lösa sig i alla fall. 

Har precis bokat bord för fredagens middag. A+B har rekommenderat och dom kan man alltid lita på. 

Mitt största problem har ju varit vart jag ska se fredagens match och med vem. 

Men som det ser ut nu så verkar inte heller det bli något problem. 

Nu ska jag såsa runt här och skjuta upp packningen så länge det går. Jag brukar lyckas slänga i det jag absolut vet att jag ska ha och sen blir det utfyllnad med pyttipanna. 

Lyckades åka på huvudvärk och illamående idag igen, så nu sitter kag och vattenboostar och känner livet smyga sig tillbaka till min kropp. 

Dock men skvalpande mage. 

Sämst är jag

Ingen uppdatering på flera dagar. Eller har det till och med gått en vecka?

Tyvärr händer inte så mycket här om dagarna. Jag vet bara att jag vill jobba - fast solen skiner å allt. 

I söndags var jag på tutbingo med Lilla My och Fackpampen. Det var nog sex år (eller mer) sen sist, men jag vettefan...det ÄR för actionfattigt för mig. Svårt att sitta still, man kan knappt prata för då missar man ju vad gubben säger.

Å inte nog med det så stod vi vid vägen å varenda gång en bil passerade så gick det ändå knappt höra vad de sa. 

Desto mer spänning ger ju fotbolls-EM, där kan man snacka puls. Igår hade jag till och med lite pirr i magen hela dan innan matchen. 

Ah, å sen ridå då!

Hur i hela helvete har man tagit sig ända till EM när man under matchen inte kan prestera ett enda skott på mål? 

Snacka antiklimax!

Idag har jag haft ont i huvudet. Har försökt dricka en massa vatten, får nästan för mig att jag har lite vätskebrist. 

Eller så är det bara åldern i vanlig ordning. 

Den blomstertid...

Det finns en första gång för allt och idag är en sådan. 

För första gången på 13 år så har jag ingen liten pojk som firar skolavslutning. 

Det här med att närvara vid Sonens avslutningsdagar är ju slut för längesen (med undantag för studenten) men när jag har haft möjlighet har jag tjuvat mig in på brorsdotterns avslutning med efterföljande fika. 

Idag hade jag dock inte tänkt att närvara, men när jag såg alla Facebookbilder på avslutningsfina barn, tänkte jag att jag sticker iväg ändå. 

Sagt och gjort, traskade jag den korta biten bort mot Folkets Park. Klockan var lite efter nio, men fint folk kommer ju som sagt sent. 

Vid skolan, som ligger alldeles bredvid, mötte jag lilla grannpojken som precis slutat ettan. 

Jag hejade glatt, varpå han nästan brast ut i tårar. 

Det lilla gossebarnet, vars mamma hade fler avslutningar att gå på, hade missuppfattat mammans ankomsttid och letade nu efter henne. 

Lakritsfantomen ryckte genast ut och styrde upp hela situationen. 

Under tiden vi väntade på mamman så insåg jag att avslutningen är ju fan slut. 

Ja, mycket riktigt så strömmande barn och vuxna ut från folkparken och jag insåg att de jävlarna måste dragit igång redan klockan åtta. 

Surt sa räven om rönnbären!

Jag fick traska hem och ta mig två gigantiska koppar svart kaffe i min ensamhet. 

Det blev ingen den blomstertid i år...

28 timmar...

...hade vi tillsammans, jag och fröken Källgren. 

Vi hade som sagt inte setts, eller pratat med varandra på snart fyra år, men det kändes som det max hade gått en månad. 

Nu har det visserligen hänt en hel del på denna "månad", så många ämnen avklarades och jag tyckte vi gjorde det med bravur. 

Ingen av oss är särskilt mycket för att brodera ut historier, det är pang på rödbetan och sen är saken avklarad. 

Vi svor några gånger över att hennes välsignade tillstånd inte tillåter alkohol, men en barnmojito kan ju också vara...god...

Fick present som givetvis passade mig perfekt. Drinkpinnarna invigdes ganska omgående.  

För min skull höll hon sig också uppe tills klockan var 22:55, jag sa inget, men jag visste inte riktigt vilket av hennes ögonjag  skulle följa då de pekade åt olika håll. 

På söndagen föreslog jag (ospecad) aktivitet (mest för att verka vara en god värdinna) men hon tyckte, liksom jag, att solstolen och min terrass var en perfekt aktivitet. 

Snart är det dags för återträff, jag ska bara låta henne sparka ut skolbarnen först. 

Det pirrar

Idag är det pirrimagendagen. Äntligars äntligen ska vi ses igen, jag och Fröken Källgren. 

Min "gamla" soul meet som jag träffade via min första blogg (tänk hur det kan bli)

Nu har det runnit lite vatten under broarna sen sist och både hon och jag undrar hur vi ska hinna med att catch:a upp allt på ett dygn, så det får bli en återresa för mig till Solsta'n inom en snar framtid. 

Mina kryddor jag köpte igår. Hoppas de överlever, det luktar ju så gott

Just nu försöker jag, som vanligt, att ta mig in i duschen, men det går sådär...

Det måste vara pirret som ställer till det. 

Utehitler

Jag längtar alltid efter sommar. Jag längtar så mycket att jag till och med längtar när den är här. 

Eller ja, det är väl mer så att jag aldrig vill att den ska ta slut. 

Det här underbara ljuset vi har nu om kvällarna är också något som gör mig alldeles betagen. Jag vill liksom aldrig gå och lägga mig. 

Helst av allt vill jag vara vaken genom de få mörka timmarna och inte gå och lägga mig förrän ljuset är tillbaka igen. 

Sen är det sommarkvällarna som tillbringas i vänners sällskap. Då blir jag en utehitler. 

Utehitler vill aldrig gå in och blir irriterad på folk som absolut måste gå in så fort minsta lilla frusenhet smyger sig på. 

Herregud, det är ju sommar och då ska man va ute. Sätt på dig en tröja!!!

Utehitler älskar, som så många andra, inte mygg. Grejen är att de biter henne, men hon får max fem synliga bett varje sommar, så utehitler bryr sig inte så mycket om dem. 

Därför blir utehitler irriterad på folk som absolut måste gå in så fort den allra första lilla myggan dyker upp. 

I skrivande stund sitter utehitler ute (var annars?) och tittar på en dokumentär om Agneta Fältskog. 

Sonen med flickvän A, har varit här och käkat, men nu är jag ensam och jag kan vara så mycket Hitler jag vill. 

Cykeleksem

Jomen visst lever jag, men det händer för fasen aldrig något jag kan dela med mig av. 

Eller jo, det gör det, men då skyller jag på att fingrarna inte orkar blogga. 

Sitter nu och streamar TV-program ute på terassen. Det är fortfarande pôtthett inne i huset, så det är skönare att sitta här. 

Sen sist har jag lyckats få cykeleksem. 

Den som är införstådd med fenomenet, vet att det är skador man får när man försöker sig på att cykla i berusat tillstånd. 

Hamnade på eftersläng efter fredagens bowling och jag kände, när det var dags att pysa hem, att det inte var läge att cykla. 

Men tro på fan om jag inte efter en liten bit, försöker ta mig upp på velocipeden i alla fall. Då med det mindre lyckade resultatet att jag inte ens tar mig upp (har ju snoppstång på min) så knä och armbåge rakt i asfalten = cykeleksem. 

Padrones till kvällsmat. Äntligen finns dom på min affär. 

Oj, ser nu att klockan är 22 och jag dricker kaffe. Jag kommer fasen aldrig somna, men jag var ju så kaffesugen. 

Skulle egentligen behöva ge mig in och städa. I morron kommer Sonen med flickvän och ska käka här och då måste ju svärmor ha fint hemma. 

På lördag kommer min (unga) gamla vapendragare Fröken Källgren å ja...då gäller det att ha det perfekt hemma. 

Närå, får hon bara följa sina egna rutiner så skiter hon fullständigt i hur det ser ut härhemma. 

Ska bli så jäkla kul att ses igen eftersom det gått fyra år sen sist. 

Herregud, fyra års catch-up på ett dygn...

Stockholm

Jag älskar Stockholm. Riktigt, riktigt älskar, älskar!

Älskar att gå och såsa runt lite överallt och ingenstans, ensam, men ändå omgiven av en massa människor. 

Att bara sätta sig ner och titta på människor utan att folk undrar vad jag är för knepig kärring som bara sitter där och glor i sin ensamhet. 

Jag älskar alla vackra hus, jag älskar vattnet och jag älskar tillgängligheten. 

Just det där att allt jag skulle kunna få för mig att vilja göra, det finns där. 

Bio, teatrar, konserter, restauranger och utställningar, det finns där. Även om jag inte har lust, så finns det där om jag vill. 

Tänk alla dessa urtråkiga söndagar i småstäder, där det finns absolut noll och ingenting att göra en söndag, förutom att shoppa på Biltema eller Dollarstore.

Nu har jag inte varit i Stockholm sedan oktober och det suger något grymt i Stockholmstarmen. 

Men som tur är har jag en liten tripp inbokad om några veckor och jag tror tamejfan jag har allt planerat redan nu. 

Jag kommer ha en del egentid och då har jag två museer/utställningar (näää, inte tantvarning alls det) som jag vill se. 

Sen har jag tänkt att försöka hinna med en liten upptäckartur i Gamla Stan. 

Blir det dåligt väder kör jag bara fler museer.

Jag vill se Sverige möta Italien i fotbolls-VM, visat på storbild tillsammans med en massa andra roliga människor. 

Kanske, kanske också gå på Soul Train. 

Vi ska äta gott och så ska vi gå på Mamma Mia-show och dansa arslet av oss efteråt. 

Jag räknar med gobrunch, söndagspromenad, byta boende och sen möta upp en vän för söndagsdrink(ar)

Min Bror från en annan mor ska för första gången få sätta frisörsaxen i min tjocka kalufs och färga lite utväxt och kanske någon slinga. 

Kanske blir jag grön i håret, kanske inte. Men vad skulle väl det göra när jag ändå är i Stockholm. 

Ett hundliv vare ja...

Det gick åt helvete med tjejdejten igår. Av någon märklig anledning så ville ingen av dem busa. Antar att det främst berodde på att min Vovve var lite lätt förvirrad och inte riktigt kände sig hemma. 

Sen hände också det som absolut inte får hända. Hundskrället rusade ut från gården och höll på att skrämma livet ur två små fjanthundar. 

Vovven skämdes, jag skämdes och fick en rejäl skopa ovett av den finska tanten. 

Den finska tanten och hennes gubbe, Mr Pitt, brukar hasa förbi här med sina små jyckar några gånger varje dag, men idag har jag inte sett röken av dem. 

Tänk om de fick hjärtsnörp och dog när de kom hem?...hu, hemska tanke.

Veckans rapport från gräsklippningsvörlden ser ut som följer:

Aset (gräsklipparen) stannade tusen gånger (ja, helt sant) när jag gav mig på baksidan. 

Klippte framsidan och väntade in A&B så jag kunde låna deras klippare och HALLELUJA! Vilken fröjd! 

En Klippo, klipparnas Rolls Royce om ni frågar mig. 

Jag har ägt en en gång och jag tror jag saknar den varje dag. 

Det gick snabbt som attan, men tyvärr inte så snabbt att jag hann undan innan regnet kom. 

Nu ska A&B vara borta igen, så jag får låna rollsen ända till måndag. Får se om jag ens släpper ifrån mig den då. 

My precious!!!

 

Som hund och katt

Ibland irriterar jag mig på att lille Vovven är lika slö som sin husse, men andra dagar, som idag, tycker jag det är toppen. 

Detta innebar att vi idag kunde vänta ut helvetesregnet och ge oss ut på första promenaden när det slutat vräka ner. 

Tog en liten annan sväng idag, så jag hoppade in hos fröken Kvist och fick mig en kaffeslurk. 

Lille vovven blev mer än överlycklig när han fick se att det fanns en kissemiss i huset. 

Kissen var däremot inte hel lycklig över uppvaktningen. 

Nu ligger vi å slappar i soffan och senare ska jag (kanske) kolla om jag kan fixa en tjejdejt till Vovvis. 

Denna dagen ett liv

Pötthet sommarvärme var det när jag slog upp ögonen i morse. 

Stora Brorsan hade varit här i ottan och lämnat av "lillvovven" som ska vara här tills i morron kväll. 

Vi tog en lagom promenad vid middagstid, den lille (store) latmasken är inte särskilt förtjust i värme så det vore djurplågeri att dra med honom på några längre strapatser. 

Var hos knas-Jenny och uppdaterade oss lite om läget i en småbarnsfamilj. Det var både glatt och smågnälligt. 

Sedan blev det eftermiddagskaffe hos Fadern innan det blev hemgång. 

Lilla latmasken somnade direkt. 

Grannen hade inte sina skällande bestar ute, så försökte leka en stund ute i trädgården, men det var tydligen bara jag som hade lust med det. 

Istället tittade jag på en kratta och direkt blev jag skinnflådd i tumvecket. 

Tog sedan ut Vovvis på kisspromenad. 

Han belönade mig med att skita jättehög nummer fyra(!)

Herregud, det är ju inte riktigt så att jag är utrustad med skyffelstora händer, så jag får snart börja med två påsar till varje hög. 

Fy fan vad äckligt det är med hundskit!

Fullt upp

Det var inte många minuter jag spelade i lördagens turnering, men tillräckligt för att kroppen skulle skrika efter Voltaren innan jag ens hunnit ur duschen. 

Naturligtvis var "mitt lag" det bästa, men görs det inga mål får man nöja sig med att komma sist. 

Det var faktiskt roligare än jag trodde att spela och (om jag får säga det själv) så är jag en jävel på att störa och irritera. 

Efter sportandet hade jag mest lust att lägga mig och sova, men fest stod dom nästa punkt på schemat, så det var bara att ladda om. 

Det blev lekar, bål och en hemskans massa öl och vin.

Avslutade med nattvard strax efter fyra och när klockan var kvart i fem på morronen, rundade hörnet in på min gata. 

Det där med nattvard var riktigt smart eftersom hela herrens dag i stort sett var förstörd. Trött som en gris var jag och det håller i sig än. 

Det kostar att ligga på topp!

Grågrågrågrå

Man kan ju få förkylningsdepression för mindre! 

Grå himmel och regn på bästedan, och jag ligger på soffan i morronrock. 

Måste fixa prisse till morrondagens 30-års galej, åka och fika med Fadern, hänga tvätt, vika tvätt, tvätta mera tvätt och tvätta mig själv. 

Det är sannerligen ett intressant liv man lever. 

Dom nerverna, dom nerverna...

Igår klippte jag halva gräsmattan och idag är det dags för sista biten, jag orkade helt enkelt. Det är tamejfan som att harva sig genom mossornas paradis. 

Tror jag får bita i det sura äpplet och kratta lite, annars får jag aldrig bukt med den. 

Annars har jag mest fjärilar i magen. Å, nä, jag är inte kär, men har lyckats erbjuda mig själv att vara med i en innebandyturnering på lördag. Alltså, fatta vad snurrig i huvet jag måste varit då. 

Nu är det inte så att jag kanske är superduperoduglig, trots att jag ligger inne men mellansveriges sämsta kondition, men det är det här med att jag ska prestera nånting. 

Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, göra bort mig, eller att stå och prata inför folk. 

Men när det gäller det här med personlig prestation så är jag livrädd! Har dragits med denna ångest sedan fotbollen i ungdomsdagarna. Benen skakar och jag är så nervös så jag inte vet vart kag ska ta vägen. 

Är det kanske det här som kallas tävlingsnerver? Det brukar ju faktiskt ge med sig, men nu när jag sitter här och tänker på innebandyn, undrar jag om jag ens kommer klara av att hålla i klubban. 

Jaja, det är nog bara käringnerver, det ger nog med sig vad det lider och kag ser faktiskt fram emot det. 

Igår kväll (rätt sent) ringde volleybollstjärnan och ville ha skjuts till sin mamma, och visst kunde jag skjutsa. 

Chaufförsuppdraget ledde dock till att jag helt plötsligt stod med en pensel i handen och vips var klockan nästan halv två. 

Det blev en lång sovmorron på Stålnacke idag. 

.

Det blir varken bitterhet eller glädje här idag. Kanske inte ens i morron. 

Jag vill inte, jag vill, jag är ledsen, har ingen lust...

Repar mig förhoppningsvis snart

Yran är över

I år drabbades även jag av Eurovision-yra nu när det haussats upp så. 

Detta innebar att jag lekte schlagerdiva större delen av gårdagen. Gick all-in med tiara och rosa fjäderboa. 

Idag är jag en slagen hjälte. Inte bakis, men trött så in i bängen. 

Små rosa fjädrar ligger lite här och där på golven, som om jag haft en ruggande flamingo härinne. 

Mitt variga nageltrång har spruckit och jag undrar, precis som de flesta andra Svenskar: Ukraina???

Hur man snor en låt

Å så kom då det utlovade regnet. Men vet ni? Det skiter jag allra ödmjukast i!

Jag lyssnar på töntschlagers (har tänkt fylla på listan idag) röker, dricker öl (för visst är det väl ändå lite varmt?) plattar håret och låtsas att det är 22 grader varmt ute. 

Just nu spelas Satellit med Ted Gärdestad och häpp, så kommer barndomsminnen över mig. 

När Gärdestad vann fylldes kvällspressen med de svarta rubrikerna "LÅTSTÖLD".

 Liten som jag var...ja, då trodde jag att någon hade suttit vid ett piano i ett rum och spelat låten och Gärdestad hade smygit (jag vet att det är fel svenska) på den personen och på så vis knyckt låten. 

Ja, jag säger som Ted: tänk vad världen är liten ändå. 

Ett inlägg om ingenting

Sitter ute i halvstorm och suger det sista ur vårsolen innan temperaturen sänks med sisådär en 10 grader i morron (enligt SMHI)

Sitter på arslet som vanligt och väntar på bättre tider, men jag verkar då vänta ihjäl mig. 

Ska göra mig till lite och ta en dusch innan jag knatar ner till Fadern för lite fika. 

Idag ska jag och Stora Brorsan vara lite "tuffa" mot honom och försöka se till att hans liv blir lite lättare. 

Han är ju faktiskt inte dödssjuk, även om han lider av sin stroke, men att bara ligga och vänta på att dö är totalt ovärdigt och så otroligt ledsamt att se, när man vet att vissa saker (som han vägrar ställa upp på) skulle göra honom så gott. 

Nej, här kan jag inte sitta och ruttna, fånga dagen, fredagen den 13:e. 

Å nageltrång har jag också!

Stiltje

Idag fick den sig en omgång, gräsmattejäveln. 

Att Roger inte fick klipparen att fungera skyller jag på handhavande, eller så har jag sån otur att den helt enkelt är en one man's horse. 

Nu gäller bara att få tag på lite pinnar på jag kan hässja. Sablarns vad högt gräset var. 

I övrigt blev det inte så mycket gjort i stugan idag, även om det både skulle behövts städas och tvättas lite. Men vad fasen...jag gör det i morron. 

Försökte mig på lite Eurovision feeling här på kvällskvisten, men vafasen, det var lika dåliga låtar som på den svenska uttagningen. 

Nä, jag lägger krutet på lördagens final istället. 

En fjäderboa och lite gott i glaset kan få den mest tråkiga tillställning att bli en gala. 

Surkärring

Eftersom jag legat sjuk samtidigt som sommaren behagade dyka upp (antar att den inte kommer tillbaka) så har gräset fullkomligen exploderat. 

Igår skulle Roger hjälpa mig med klippningen, ja, han till och med insisterade, så där och då var allt frid och fröjd. 

Men en gräsklippare är en sak med en motor på och saker med motorer tenderar att leva sitt eget liv och maskinhelvetet vägrade klippa. 

Eller ja, den klippte lite grann, stannade, startade, klippte, stannade, startade, klippte, stannade...SURT!

Jag vet fanimig inte vad det kan vara för fel, men ska testa själv senare idag dör att utesluta handhavandefel. 

Strax innan halv sex i morse dök Stora Brorsan upp med hårig hund. 

Lite svårt att somna om sen, men sov till tiotiden då Modern och Roger knackade på dörrn (eller fönstret) för att de bara var tvungna att säga hej till vovven innan se åkte ner till Falkenberg igen. 

Var ute i trädgården och skulle leka med det lilla livet eftersom grannens monsterhundat verkade bra inomhus, men vi hann väl inte vara där mer än fem minuter innan (här antar jag) grannen fick se att vi var ute och släppte därför ut sina bestar. 

Så nu ligger hunden på soffan och jag sitter i solstolen och lyssnar på grannhundens enerverande skall och surar för att grannarna är bajs. 

I eftermiddag blir det smörgåstårta hos Fadern. Kanske blir jag gladare då. 

Java

Så kom den då äntligen, den där dagen då jag kände att nä, influensan kommer inte att döda mig den här gången heller. 

Vill i och för sig inte påstå att jag är superpigg, men jag känner att livet sakta kryper tillbaka in i min kropp igen. 

Avnjuter just nu en efterlängtad kopp kaffe. Den första på fyra dagar faktiskt. 

Jag snappade med Lilla My förut, hon tror att det är därför jag varit sjuk så länge, för att jag inte druckit kaffe.   

Lilla My rekommenderade en hel kanna till att börja med, men vis av min ålder så tar jag det lite lugnt med koffeinet. Tyvärr har jag tidigare haft förmågan att överdosera och illamående har jag inte lust med just nu. 

Idag fyller Fadern år. Vet inte om det är särskilt bra att gå ner och hälsa på just idag, kanske ska låta de sista bassiluskerna vika hädan först. 

Vi får fira i morron. 

Nu tror jag att jag ska fira med att epilera benen. 

Man kan se på dem att det nyss varit vinter...

Helix

Helt plötsligt fick jag platsen längst fram i Helix. Det var skitkul och jag njöt varenda sekund. 

När åkturen var slut fanns det ingen kö, så det var bara att gå och sätta sig igen. 

Tåget var inte ens fullt, men jag satte mig ändå i mitten, brevid någon människa jag aldrig träffat förut, men hon verkade likasinnad, och som vi skrattade!

Vi tog åkturen direkt efter för sen var det dags för mig att....VAKNA. 

Ja, det var ännu en feberdoftande dröm. 

Det har varit runt 25 grader varmt i tre dagar nu, men jag är fortfarande sjuk. 

Jag fattar fortfarande inte hur jag kan vara sjuk när ingen annan är det. 

Ingen på hela Facebook eller Instagram, är sjuk. 

Inte ens Fackpampens ungar är sjuka!!!

Igår...

...lekte jag att jag var frisk. 

Vi drack öl, en massa goda drinkar och spelade spel. 

Idag är jag inte bakis, jag har feber!

På återseende. 

Over and out!

Sur #2

Det går fan inte det här. Solen skiner från en klarblå himmel, en perfekt dag att fixa årets första gräsklippning, men jag bara sitter här och surar. 

En skördetröska verkar ha totalhavererat i mitt bröst och jag har till och med köpt brusalvedon. Alltså, jag snapsar hellre hembränt än dricker brustabletter. Men nu är det så att vi inte kan hantera paracetamol i tablettform i det här landet, så är Apoteket stängt så är det brus som gäller. 

Svetten sprutar så fort jag försöker mig på någon aktivitet och det går bara inte att vara sjuk nu. 

I morron är det klubb, det är bestämt sen gammalt. Och på lördag ska jag leka med Lilla My. 

Nä, väck med er bacilljävlar!

The one

Blir alltid lite gråtmild och sentimental när jag inte mår bra i kroppen. 

Idag är inget undantag, men det kom liksom från ingenstans och som en stor, fet smäll på käften. 

För snart tio år sedan träffade jag någon som mycket väl kunnat bli min "the one". 

Tyvärr träffades vi vid helt fel tidpunkt i hans liv, han hade just träffat någon annan. 

Men allt var inte glasklart så vi testade lite. Han ville, han ville inte och jag ville mest. 

Ibland grämer det mig att jag aldrig liksom fick en ärlig chans, trots att jag nu sitter med facit på varför. 

Där och då sa jag till mig själv att blir det inte han, blir det ingen. 

Men inte trodde jag väl egentligen, att det var precis så det skulle bli. 

Men jag orkade inte efter det. 

Jag orkar inte öppna mig och släppa in någon, orkar inte spela det där spelet som (tydligen) hör till och jag orkar framförallt inte tävla mot någon annan. 

Ni vet ju vad jag tycker om ältande och det kanske låter som att det är precis vad jag gör, men tro mig, så är det inte. 

Det är bara jag som tycker synd om mig själv för att jag är lite sjuk. 

Jag tycker (i vanliga fall) inte synd om mig själv, men det kändes ändå som en kniv i hjärtat när något jag inte tänkt på på länge, länge gjorde sig påmint:

Blir det inte han, blir det ingen...

Sur

Sur är nästan en underdrift. Tjurig och grinig är vad jag är. Och sur. 

Petat i mig pillerdosen två gånger idag, men det har inte gjort ett endaste smack för mitt mående. 

Känner mig inte ett spår bättre än i morse, trots att Kassören var här på en kaffe och en grön mellis. Jag tänkte väl att en liten skvätt bira skulle pigga upp lite, men fan heller. 

Nu ligger jag inomhus igen och ska fortsätta mitt seriemarathon.

Och till råga på allt så är Olle Ljungström död. 

Inte jättesjuk, men...

Vaknade klockan två inatt med en brännande känsla i bröstet och stickor i halsen. 

Slemmig och jävlig låg jag och småhostade i två timmar innan jag drog på mig sovmasken och sov tills jag vaknade. 

Underbart väder idag, men det botar inga sjukor. Tog en kopp kaffe med mig ut och tvingade i mig en cig (ja, det är så vi nikotinslavar gör när vi är sjuka)

Petade i mig maxdosen på en Ipren å två Alvedon och la mig i solstolen och fortsatte läsa en bok skriven av en dokusåpakändis. En riktig Mitt livs novell, plus några hundra sidor mer. 

Nu ligger jag helt plötsligt inne på soffan. Det är jobbigt att läsa e-bok i solstolen. Man får änna kramp i armen. Både jag och paddan behöver stö' oss. 

En liten melodisnutt

...från ett av 80-talets mest eftertraktade soundtracks kastade mig nyss tillbaka till tonåren.  

Från ingenstans kom han, den mörkhårige prinsen i sitt attackplan. Med sin djupt liggande blick, lite sneda tänder och lite för mycket sluttande axlar, var han det absolut snyggaste jag sett i mitt då 14-åriga liv. 

Jag var kär, precis lika kär som jag som jag tidigare bara varit i Glenn Hysèn och George Michael. 

Det var den bästa film jag dittills sett. En film som jag såg 12 gånger när jag var sjuk och hemma från skolan och som jag idag tappat räkningen på hur många gånger jag sett. 

På den tiden var det Rob Lowe eller Tom Cruise som var snyggast. Jag tyckte de var snygga båda två, men det var Mr Cruise som fick mitt hjärta att slå de där extra slagen, trots att Rob Lowe visade sin lilla bara stjärt i Youngblood. 

Nu är det många år sedan jag senast såg denna film, men ikväll ser jag Top Gun och undrar om den fortfarande kan ta andan ur mig. 

En kvinna som heter Nilsson

Äntligen är det min tur att se En man som heter Ove. 

20 minuter av filmen har gått och jag känner (samtidigt som jag ligger och stör mig på att grannen klipper gräs) att Ove, det är jag det. 

Nio timmar

NIO TIMMAR!!! Tog det innan jag kom in i duschen. 

Just sayin'!

Tid och otid

Det är inte mycket jag anser mig vara världsbäst på, men när det gäller stress så är jag en världsmästare. Jag är så jävla bra så att om jag har mycket tid på mig, ja då får jag ingenting gjort. 

Om jag jobbar, till exempel, så går jag alltid upp så att jag endast har den tid som krävs att fräscha till mig och sen åka till jobbet. Över min döda kropp att jag skulle klara av att sitta med en kopp kaffe och vänta på att få åka och jobba. 

Nä, tajmat å klart in i minsta detalj, det är min melodi det. 

Idag till exempel, så har jag lite att fixa med, men alldeles för mycket tid. 

Ska köpa present till brorsdottern (vilket borde ta sisådär en halvtimme) sen vid halv ett kommer en människa och hämtar en tavla jag sålt (30 spänn rätt ner i plånkan) och sen ska jag till Fadern. 

Helst ska jag också duscha innan dess. 

Så jag ställde klockan på nio, men vaknade en timma innan. Perfekt, då kan jag duscha i lugn och ro. 

Jamen tjena, nu sitter jag här oduschad med två koppar kaffe i magen och kan inte bestämma mig om jag ska duscha innan eller efter presentshoppingen. 

Hur jävla svårt kan det vara? Jag är helt övertygad om att detta beror på att jag har för mycket fritid. 

Men nu (för fem sekunder sedan) så har jag bestämt att jag åker in och fixar presenterna, sen duschen och sen såsa fram till halv ett. 

Önska mig lycka til!

Det suger fett...

Det här att våren har bestämt sig för att vänta. Iskallt regn som övergår i blötsnö för att bli snö för hundrafemtielfte gången sen jag vet inte när. Och i morron ska det bli nio grader varmt!

Alltså, tacka fan för att man fryser typ jämt nu för tiden. Det var inte många veckor (eller var det dagar) sen det var så varmt så varmt att elementen skruvades ner för det blev som en bastu inne.

Men sen hänger man liksom inte med, man skiter i å skruva upp för läderveksrapporterna lovar minsann en massa plusgrader "i morron", men det blir ju givetvis inget av med det å så har ekorrhjulet snurrat ytterligare ett varv och man fryser läpparna av sig. 

I morron bitti ska det duschas, så nu har jag varit förutseende och brassat på elementet ganska duktigt inne på toan så  jag slipper stå där och huttra med mitt underbara morronhumör som enda sällskap. 

Klockan är nu 01.01 och jag är faktiskt lite trött så det ska bli rätt skönt att sluta mina blå nu. 

Arbetsfuckinglös eller inte, i morron är det fredag och det är, och kommer så förbli, bästedan alla dar i veckan ever!

Buske - nej tack!

Alltså...jag hade påbörjat ett nytt och långt inlägg. Ja, jag visste att det skulle bli långt för jag hade redan skrivit skitmycket, meeeen...

Helt plötsligt var det dags att ta ut baguetterna ur ugnen å sen var jag visst tvungen att trycka i mig lite (dyngmycket) av dem och sen sprida en bild från den lokala köp&sälj-sidan där någon skänker bort 3 kukar förklädda till tuijor.

Ja, jag hade också skänkt bort dem. 

Eller så hade gud och alla människor fått hjälpa mig att få dem försvinna från mina domäner. 

Ah, å sen kom jag på att jag höll på att blogga å så hade jag inte sparat det jag påbörjat å sen så försvann allt. Typ bara poff, som i Yrrol. 

Så nu förstår ni att jag inte orkar börja om, ni får helt enkelt hålla er tills i morron (eller så) tills ni åter få ta del av min unika visdom, mitt (o)spännande liv och mina högst partiska betraktelser av min omgivning. 

Buenas noches amigos. 

Ninnaninanninanna...

Alltså det här med ljudböcker. En alldeles underbar uppfinning, speciellt sedan de smarta telefonerna kom, och man kan lyssna i mobilen. 

Man kan klippa gräs, röja, tvätta och till och med städa hela källaren utan att tänka på vad man gör bara för att det enda man tänker på är boken. 

Den enda nackdelen är att jag lyssnar mig trött. Alltså, när jag lyssnat på  två, tre böcker på raken så orkar jag liksom inte mer (om jag inte ramlar över ännu en dödsbra bok förstås) Då slutar det med att jag påbörjar en, två, kanske fem nya böcker som jag inte kan koncentrera mig på och avslutar olyssnade. 

Men då finns poddarna! 

Man kan plugga in nån rolig podd och bara skvallyssna. Flabba lite för sig själv, uppröra sig lite för sig själv. 

Som vanligt kör jag oftast på det kriminella temat. Oskyldigt dömda, felaktigt dömda, felaktigt friade eller idiotmänniskor i största allmänhet. Oerhört intressant om ni frågar mig. 

Jag har just upptäckt rättegångspodden och är helt fast. 

Förfasas över hur påhittiga människor kan vara när det gäller att ha ihjäl sina medmänniskor, stycka och ljuga. 

Fasansfullt, men fasligt intressant. 

Så dagens tips är: Lyssna på poddar kära barn!

Uppdatering: Det var inte jättekul att lyssna på frågor och beskrivning av hur huvudpersonerna hade oralsex. I sängen? Utanför sängen? På golvet?

Vart var byxorna? Hade hon trosor. Kom du? Vart kom du?

Nä, jag är inte särskilt pryd, men för första gången i mitt podd/ljudbokslyssnande började jag leta efter skämskudden. 

Orkar inte mä't

Att det ska va så jävla svårt att ta sig ut på en promenad?

Jag har varit på väg ut i en halvtimme nu och det är jaochnejspöken som bråkar i huvet på mig. 

Egentligen vill jag. Egentligen vet jag att det är gött bara jag tar mig ut. Egentligen...nää, jag blir kvar härhemma, inne i min borg. 

Idag har det varit härligt väder, men jag har på nåt sätt utvecklat nån form av social fobi för mina grannar. 

Jag får nästan panik över att jag måste prata med dem när jag går ut. Jag hatar verkligen när grannarna är ute och grejar samtidigt som jag. 

Jag v i l l  i n t e vara social med dem. Ett hej, en nick, en vinkning, det räcker för mig i alla fall. 

Nu håller hundgrannen på att bygga en ny utsiktsplats. 

Jag vill inte bo här längre. 

Igår

...drack jag öl...och bubbelvin...och rom...och whiskey...

Idag är idag och jag är svinhungrig. Vill ha bodegans goda schnitzel, men det lutar mer åt att det blir onlinepizza till det överpris man betalar för att man är ensam i hushållet. 

Glömde jag förresten säga att jag är bakis?

Så'n ä ja!

Tänkte bli lite privat och berätta om några små egenheter jag har och saker jag stör mig på. 

Jag stör mig faktiskt på massor med saker, men jag anser mig själv inte vara perfekt (nåja) för den sakens skull, det är bara sån jag är. 

Jag hatar att dricka kaffe i muggar med svart insida. Jag gillar svart som färg, men svart och svart porslin...nä, det funkar icke. 

Kaffemuggar ska ha ljus insida (typ vit) Inte ljusgrön, ljusrosa eller ljusblå, dock är det ljusår bättre än svart insida. 

Har i det stora hela svårt för enfärgat porslin. Käkade spaghetti å köttfärssås på blå tallrik i början av 90-talet och det skar sig rätt rejält. 

Shabby chic brudarnas Mateus-porslin i all ära, men man kan inte slänga på vad som helst och tro att det ser gott ut. 

Jag fyller alltid ett glas med vatten och häller ut det innan jag fyller på det vatten jag ska dricka. Detta trots att glaset är rent. 

Rättstavningspolisen, det är jag det, och jag får andnöd och galopperande eksem av särskrivningar. 

Jag är lite lat. Tyvärr, men så är det. En riktigt dålig egenskap. 

Vattenlinjen är min kittligaste kroppsdel (är det ens en kroppsdel?) Om någon annan mejkar mig kittlas jag nästan ihjäl. 

Men att bli kittlad under fötterna är bara skönt. 

Jag gillar filmer med överdrivet våld (tänk Kill Bill) det blir liksom mer komedi över det hela, men jag gillar inte splatter. 

Science Fiction förstår jag mig inte på och har bara sett en (kanske två) Star Wars filmer. 

Om jag slutar vaxa muschen kommer jag se ut såhär:

Arbetsplatser med för mycket tjejer gillar jag inte, det blir alltid tjafs och jag hatar drama. Därför tittar jag inte heller på dokusåpor. 

Jag gillar mörka killar, det blir alltid nåt trubbel med de ljusa. 

Väljer lakrits före choklad alla dagar i veckan, beställer sällan eller aldrig dessert, men jag är en sucker för snacks.

Förra sommaren snodde jag en rosa fjäderboa. 

Ja, där hade ni lite jag, jag, jag. 

Har ni tur blir det mer jag nån annan gång. 

Det slår mig nu...

...efter att jag precis dragit bort mitt fortfarande släta överkast, att inte ens hunden ville ligga i min säng. 

Tack och go'natt...

Ett litet hundliv

Eftersom Modern flytt fältet till residenset i Falkenberg, är det jag som återigen står överst på listan över hundvakter till den kastrerade matmaskinen. 

Maskinen (hunden) levererades oskiten strax efter lunch idag. 

Det här med oskiten innebar att djuret på två timmar lyckades ersätta den friska vårluften med den unkna doften av varma hundfisar. 

Tog vägen genom skogen när vi skulle till Fadern så jag slapp att ta den första högen. 

Alltså, det är så jävla äckligt att plocka upp hundskit! Men det är ännu äckligare att trampa i det och jag blir så förbannad på folk som inte gör't!

Hos Fadern vankades det en liten bakelse som kommit tillsammans med dagens lunchlåda. 

Som den kastrerade matmaskin han är, Iz, så trodde han givetvis att det var till honom. Han sitter helt ogenerat och följer varje tugga, trycker gärna in huvudet mellan farsans arm och låter tungan flyga ut likt en serietidningsgroda som fångar en fluga. Ibland funkar det, ibland hinner man före och motar bort. 

Efter fika blev det långpromenad. Blir lätt lite stressande med alla bilar då lantisvovven är på besök i storbyn. Två gånger reste han sig mot kyrkogårdsmuren för att kolla om det fanns nåt fräsigt där. 

Promenerade sen på lite lugnare ställen och efter 2 skithögar till lugnade han ner sig och gick mest och smånosade. 

I morse blev det återigen tidig uppstigning. Kunde inte somna om så gick upp och tog en cig och spelade lite spel på mobilen. 

Plötsligt ringer P och klockan är bara halv åtta. Hon har blivit utelåst av min lilla brorsdotter när hon gick ut för en go' morroncig (hehehe)

Blev att slänga sig iväg och rädda upp situationen eftersom jag faktiskt har nyckel dit. 

I morron ska jag återigen träna på att gå upp tidigt. Lilla My kommer stå utanför dörren klockan åtta, men den här gången serveras inget nybakt. Jag tror faktiskt att husmorsviruset äntligen lämnat kroppen. 

Hade varit kul om det hade tagit med sig sisådär en 15 kilo av bara farten, men det är väl förmätet att önska för egen vinnings skull. 

Jag har en smörkniv

En ful jäkla smörkniv i trä, som jag haft i 100 (ja?) år och den har varit lika ful hela tiden och den har varit lika oduglig att smöra med hela tiden. 

Jag har fått den av Modern som i sin tur köpt den från en gammal jobbarkompis vars gubbe tydligen sitter i garaget och täljer smörknivar för glatta livet. 

Om Sonen hade gjort kniven i slöjden, hade det varit världens finaste kniv.  

Jag hade älskat att själva bladet är tjockt så man får nada känsla för att bre ut smöret. Jag hade älskat att det blir en stor tjock smörklump på den som man sen, med viss möda, får ägna en hel vetenskap åt att skrapa av mot smörpaketets kanter. 

Jag hade redan smörknivar när jag fick denna. Bra smörknivar till och med. 

Jag har köpt flera nya i plast sen jag fick den här smörkniven. 

Varför i helvete sparar man på skräp man varken vill ha eller behöver?

Nu jävlar åker den väck!

Jag hade en gång en smörkniv...

Det bidde hamburgare istället

För något år sedan gjorde jag underverk i köket med en het chili. Ni vet, en såndär gryta när man kokar bitar av högrev ihop med lite starka chilifrukter i sisådär en tre timmar tills köttet bara ramlar isär. 

I söndags var matfantasin nere på noll när jag fick syn på en chili som såg ensam ut i köket. Här ska fixas långkok, tänkte jag och drog igång. 

Eftersom jag bara hade en färsk chili så fick även inlagd jalopeno och de thailändska chiliflakesen följa med ner i grytan ihop med sisådär en halv vitlök och annat jox. 

Tittade på lite dåliga serier medans grytan puttrade så hemtrevligt på spisen. 

Som vanligt kom John Blund på besök sådär på seneftermiddagen och jag tänkte faktiskt tanken på att ställa klockan i och med att jag hade koket på gång, men innan jag tänkt hela tanken klart sov jag som en stungen Törnrosa. 

Vaknade två och en halv timme senare!!!

Den omisskännliga doften av bränd mat nådde obarmhärtigt mina näsborrar. 

Snabbt ut i köket och jajjemän, en svart sörja fastbränd i botten på min bästaste finaste gjutjärnsgryta från Skeppshult. 

Jävla skit!

Nu skrapar jag botten på grytan med ett rakblad lite då och då för att få bort skiten, varvat med att fylla på med hett vatten. 

Om grytan blir förstörd då jävlar...dom är så jävla dyra, men så jävla bra. 

Nu står den där ute i köket, fylld med varmvatten och gråter järntårar. Säkert längtar den efter biffstroganoff på älg, med färska kantareller. Eller kanske en lyxbolognese med rödvin. Eller kanske...nä, bryter här och går ut och skrapar lite till. 

And the fortsättning

Precis som alla andra storbloggare så uppdaterade jag inte tätt efter den blogg jag avslutat med en cliffhanger (woooo)

Well, väl inne i Öret så blev det en findrink och en öl innan det var dags att ta plats, och vilka platser sen. En flyttbar läktare där stolsitsarna var placerade så tätt att det bästa sättet att inte oavsiktligt nudda någon, var att sitta med armarna i kors. Übetrist om ni frågar mig. 

Här kunde det varit en bild, men alla vet ju hur mobilbilder på en ljussatt scen, tagna på avstånd, ser ut, så jag skiter i det. 

Men showen drog igång och bara öste på i 1,5 timme. Alla vi gamlingar förstummades över hur faan de orkar hålla på sådär och en av medlemmarna är ju dessutom gravid.

Men det var en riktigt bra show med disco och glitter från början till slut och ljudet var riktigt, riktigt bra. 

Sen var det dags för antiklimax igen. Klämma ihop sig i baksätet och försöka hålla sig vaken under bilresan. 

Jag hade mer än gärna fortsatt att festa, men jag hade inga partykompisar, så lösisarma åkte av tillsammans med övrigt smink. Lite tråkigt måste jag säga. 

Nog för jag är gammal i ålder, men jag festar fortfarande gärna hela natten om tillfälle ges. 

Undrar om jag är omogen?

I fredags var det sista dagen att åka med vinterskor på bilen, jag bytte dem igår. 

Barnvaktade minsta brorsdottern så föräldrarna skulle slippa vabba. Det lilla livet har fått en liten spricka i benet och får vila från dagis ett tag. 06:30 dök hon upp härhemma och sen var karusellen igång. 

Det gick i alla fall hur bra som helst, även om jag misstänker att gamla faster inte är prinsessans favoritperson i världen. 

Nu är det är hög tid att fånga denna dagen (världens klyschigaste uttryck)

Har fullt sjå med att komma på någon onyttig aktivitet. 

To be continued

Jahopp, då var det måndag igen då. Eller  rättare sagt söndagsnatt. 

Borde egentligen sova nu, men det är som det är med den saken. I morron ska brorsdottern barnvaktas och redan 06:30 dyker hon upp här. Jag kommer vara helt död, det är jag säker på redan nu. 

I lördags var det mat och disco på schemat. 

Ryktet säger att grannbyns nyaste restaurang har väääärldens bästa hamburgare, men se det hade dom inte. I alla fall inte i mitt tycke. Köttet var på tok för grovmalet och köttpucken något ljummen. Nä, blev faktiskt lite besviken, men man kanske inte ska jämföra med burgarhaken i Stockholm. 

Provade också sötpotatis pommes för första gången och det var tyvärr inget dom föll mig i smaken heller. Fan, jag som verkligen trodde det skulle vara en höjdare, men det söta var för sött. Håller mig hädanefter till gamla hederliga potatispommes med salt på. 

Hade stylat mig rejält med lösfransar och eftermiddagsvin inför discokvällen, men som vanligt blir jag en zombie när jag blandar mat och alkohol. 

Att sen sitta ihoptryckta i ett bilbaksäte i 40 minuter bidrar ju knappast till nån högre stämning på gamla dar. 

Men, jag får fan ge mig nu. Ligger i sängen och bloggar från mobilen (som vanligt) och blodet börjar försvinna från handen. 

Jag gör som alla stora bloggare och skriver meningen jag berättar mer i nästa inlägg. 

Go'natt!

Sup ner mig

A jobbade i förmiddags så nä, det blev inget pumpande av däck. Lagom tills hon slutat jobbet hade luften gått ur mig istället, eller ja, jag kände att det inte var nån panik. 

Men rastlös var jag i alla fall, så det blev bakning - IGEN!

 

Denna gången knådade jag ihop några hallongrottor efter Pernilla Wahlgrens recept. 

Jamen alltså, hör du hur det låter, PERNILLA WAHLGREN!

När jag väl bestämt mig och ville börja NU, insåg jag att jag inte hade någon hallonsylt, och inte orkade jag ner till affären, men jag ville absolut ha de där kakorna. 

Ryckte och slet i skåp och lådor när jag plötsligt hittade ett paket gelesocker. 

Snilleblixten slog till och jag ställde mig på huvudet i frysboxen och rotade fram ett paket frysta hallon och blåbär. 

Sen kokade jag sylt. 

Ja, K O K A D E E G E N S Y L T !

Det måste nog till en drängfylla snart för att mota det där jävla husfruspöket ur kroppen på mig!

Öppen dag

Fortfarande trött som en gnu, fattar inte vad det beror på. Kan det vara vårtrötthet måntro?

Igår bjöd jag Lilla My på frukost klockan åtta på morronen - ÅTTA!

Det var i och för sig jättemysigt, men eftersom jag inte hade kommit i säng i tid dagen innan, så blev resten av onsdagen lite zombielik. 

Lunchade med familjen på den lokala kinesen, något som i princip aldrig har hänt. 

Vi blev sittandes i två timmar, men när Stora brorsan och Modern nästan pajat spelmaskinen så var det dags att dra. 

Gick hemåt och tog svängen förbi A och B, som hade köpt en paviljong, så där blev man snabbt satt i arbete. 

Vid sextiden dundrade jag ner den blytunga röven i soffan och inte långt därefter ljöd Lakritsfantomens ljuva snarkningar över Bossåsen. 

Dagen idag är helt oplanerad, men solen skiner och kag funderar på bästa sättet att utnyttja detta. 

Tror jag tar med mig däcket till skottkärran och går till A å B och pumpar det, samt tigger en köpp kaffe. 

Ja, så får det nog bli. 

Utmattningssyndrom

Tisdag kväll och äntligen börjar jag hämta mig efter den intensiva helgen. 

Inte för att vi festade som att det inte fanns någon morgondag, men som den ensamvarg jag är tog det visst hårdare på mig än jag trott att ha folk omkring mig i 24h. 

Damerna dök upp här strax innan 23 på fredagskvällen, vilket givetvis firades med en flaska bubbel.

Som den goda värdinna jag är så intog jag, något senare, sängplatsen i soffan, och det var väl en jävla tur att det var just jag som sov där. Maken till dålig sängplats har jag knappt aldrig haft.

Vaknade tusen gånger under natten och efter åtta på morronen var det stört omöjligt att somna om. 

A-C, som fick Master bedroom, snarkade och sov däremot tills vi fick tvinga upp henne. 

Efter frukost gjorde vi oss redo för avfärd mot Karlstad, men vi hann knappt till samhället innan första stopp då A-C absolut ville kolla in den lokala loppisen. 

Efter en större fadäs med automatväxlad bil, bromsar man tydligen inte får trampa på (!?) byte av rött vin till vitt, så var vi äntligen framme i Karlstad. 

Det gamla danspalatset Sandgrund inhyser numera en permanent konstutställning av Lars Lerin och tavlorna var många, gigantiska och otroligt vackra.

Själv passade jag givetvis på att ta en selfie med konstnärens man. Artisten själv var dock inte på plats. 

Tog en tur runt själva sta'n och var lite lätt nöjd att jag inte föreslagit tåg denna lördag, något jag faktiskt hade haft tankarna på. 

En veteranvagn krasch rätt in i Pressbyrån. 

Väl hemkomna blev det ingen rast och ingen ro. Mojitos, mera gäster, mat och en jäkla massa rötjut för min del. 

Men vad gjorde det när sol'a sken från klarblå himmel på söndagen. 

Tog med mina gäster till vårt lilla kulturcentrum och där blev det fika igen. Vinkade av mina vänner på samhället, mötte upp Ordföranden och hennes man en stund innan jag promenerade hem. 

Hem och la mig på soffan och sov i fyra timmar!

I måndags gjorde jag absolut ingenting. Det kändes som jag hade baksmälla (vilket jag naturligtvis inte hade)

Det är tufft att vara värdinna och housewife from hell. 

Och på tal om den sistnämnda: jag har surdegsbaguetter på jäsning i detta nu. 

Ja, samkvämet tog visst hårdare på mig än jag trott b

Det gick åt helvete...

...att vila sig i form. Det enda jag fick gjort var hängning av tvätt. 

Tänkte, efter en intensiv dag, vila mig i form för städning nu, jag är verkligen skittrött, men så dök Sonen upp och spred lite glädje, så jag tror jag orkar ett röj nu. 

Av någon märklig anledning har tvättmaskinen flyttat på sig och står totaljullrigt, det lät som någon bilade upp golvet när det centrifugerade. 

Men så fixade han det, mannen i mitt liv, mammas stolthet, så nu snurrar en maskin igen. 

Idag är jag på kalashumör och jag längtar så efter mina vänner. 

Jag har varit på så bra humör att jag inte ens slängde mig på tutan när en kepsgubbe betedde sig på Kronhallsparkeringen och jag tog en kaffe hos mamma utan att snäsa åt henne. 

Ja, jag är vuxen, jag ska inte snäsa åt min mamma. Faktiskt ett löfte jag har till mig själv. 

Nä, här blir inga barn gjorda (som tur är) dags att spruta rengöringsmedel i toan och dra fram snabeldraken. 

Piss on ju!

Och nu vände det

Klockan är 17 och jag har ännu en gång lyckats fördriva dagen med ingenting. 

Eller ja, spenderade några timmar hos Fackpampen och hennes två streptokocker innan det var dags att bege sig till Fadern för leverans av matlådor. 

Nästa stopp blev hos Sandra där jag hämtade musikmaskinen som jag lånade ut i lördags. Vi tog en kopp kaffe och konstaterade, än en gång, att what goes around, comes around. 

Avslutade med en high five. 

Väl hemma kom sonen och hämtade sina matlådor. Sedan blev det premiärtur för honom som chaufför åt mig i nya firmabilen. 

I morron väntas finfrämmat från Gästrikland, så nu vilar jag mig i form för lite städning och tro på fan om inte solen tittar fram nu i skrivande stund. 

Jag tror fan jag är lite glad. 

Det är neråt

Nu är det sådär igen, jag känner mig nere och understimulerad. Irriterad på det mesta och de flesta. 

Måste försöka komma ur svackan eftersom jag får långväga gäster i helgen, men jag tror det löser sig bara solen behagar visa upp sig igen. 

Höll på att sova ihjäl mig idag, men sen blev det en tur till Fadern och en titt hos Lilla My. Hos Lilla My lärde jag barnen att man kan stoppa bollar under tröjan och få jättemeloner, ett trick som skapade både glädje och osämja. 

Väl hemma blev det en laddning enchiladas till Fadern och storkok av baconsås till alla som vill ha. 

Igår bakade jag tekakor för första gången i mitt liv och de blev riktigt bra. 

Understimulerad, sa jag det?

Non, Je ne regrette rien

Det finns mycket man gör under en livstid som man ångrar. 

Svåra beslut, enkla beslut, ord som kommer ut fel, tokigheter man gör och saker som inte riktigt blir som det var tänkt från början. 

Givetvis ångrar jag där och då, kanske till och med en tid efter, men sen är det dags att gå vidare tycker jag. Hur skulle man må om man gick med ånger hela tiden? 

Om jag inte gjort si, om jag inte sagt så...

Självömkan är absolut inget för mig. Människor som i tid och otid, i bästa  martyranda, vädrar sitt elände och skyller på andra, och omständigheter, trots att de själva faktiskt har en stor del i rådande situation. 

Jag anser att man, åtminstone i de flesta fall, som vuxen inte hamnar i vissa dåliga situationer om och om igen, utan att man själv har en stor del i det som sker och det är bara att se till att älta där och då och gå vidare. Ingen blir lycklig av att hela tiden gå runt med frasen, om inte, ringandes i öronen. 

Jag tycker man ska vända på saken istället och utvärdera sina misslyckanden. 

Alla beslut, allt agerande tar oss framåt som människor och det gör oss till dem vi är idag (<-- jääävligt klyschigt, jag vet) 

Mitt eget om inte är något riktigt positivt. Utan mitt om inte så hade jag inte haft de människor jag har idag och vissa av dem skulle jag aldrig vilja leva en endaste dag utan. 

Lika lite som att jag skulle gå genom samhället med den här ryggsäcken. 

Å det här med multitasking...

...det måste väl ändå vara att man ligger på soffan och bloggar med mobilen, har på TV:n utan ljud och kollar två nyhetsinslag om Avicii på paddan. 

Jag fick ett snap

från Lilla My. Hon ville att jag skulle blogga så hon hade en godnattsaga att läsa. Jag svarade att så länge jag inte får betalt för det, så bloggar jag när jag känner för det. 

Erbjöd henne att hosta upp 20 pix per inlägg, men då skrattade hon bara åt mig. 

Jag har blivit sjuk igen, så sjuk att jag grejsat i min helvetesrabatt både igår och idag. Fan, det blev rätt snyggt utan alla gamla växter faktiskt. 

Å så har det varit påsk i år igen. Skärtorsdagen var som vanligt öronmärkt för årsmöte. På långfredagen fick jag besök och vi tog några glas och bägare tillsammans. Å sen var det slutaktiverat för den helgen. 

Hämtade visserligen Lilla My med familj ute i skogen och följde upp med lite skvaller hemma hos dem. 

Söndagen och måndagen vigdes åt filmmarathon. Först Gudfadern trilogin och igår båda Kill Bill filmerna. 

Jag älskar maffiafilmer och skulle gärna haft en fling med den unge Michael Corleone, fast han är en mördare. 

Kill Bill...ja, Uma Thurman snygg som få och svingandes sitt Hattori Hanzo svärd så blodet sprutar och kroppsdelar flyger, ja, say no more. 

Idag har äntligen Sonen varit här. Vi käkade pannbiff med lök (som vanligt) och jag har ett halvkilo potatis kvar. 

I morron är i morron, då ska jag ringa och kolla om ett jobb. Visserligen bara över sommaren, kanske inte alls nåt jag passar att jobba med, eller ens klarar av.

Men man kan ju testa, eller hur???

Housewife from hell levererar igen

Vaknade något sånär utsövd och något sånär pigg. 

Tänkte att jag skulle dra på en panna kaffe och sen ta tag i å röja äckelrabatten här på framsidan. Men sen kom jag på att jag skulle till Fadern och sen kom jag på att jag skulle fika kaffe med Lilla My. 

Bestämde att ta det i ovan nämnda ordning och det gick bra tills jag såg Lilla My:s hus och pep in där först istället. 

3 cig och två baljor kaffe senare anlände jag sedan Fadern. 

Kaffade med Fadern, iväg och handla åt honom, tillbaks med grejerna, iväg till glasbanken, två cigg hos Lilla My (igen) och sen hem. 

Väl hemma kom jag på att jag skulle fortsätta putsa fönstren. Ganska snart gick det dock upp för mig varför fönstren på tur var så inihelvetes skitiga: dom är ju helt felplanerade! 

Tre fönster på rad som öppnas åt alla jävla håll och kanter, vilket medför att det är omöjligt att putsa dem inifrån. 

Ja, det går ju och ta dem utifrån OM man släpar fram en stege (som jag inte har) och hivar sig upp. 

Blev så jävla trött (igen) men utförde uppdraget med halvdant resultat. 

Energin fullkomligt flödade för att sen ta tvärstopp vid sjutiden. 

Nu ligger jag i soffan och energin börjar komma tillbaks, så nu ska jag faktiskt ta mig en städöl och dra igång dammsugaren. 

I morron är det traditionsenligt årsmöte med Lördagsklubben, LK (inofficiellt Spritklubben) 

Ser fram emot mötet och undrar vad jag ska skylla på när jag inte heller i år lyckats få förra årets mötesprotokoll på pränt. 

Tror jag löser det med lite bjudsprit!

Inget är som väntans tider

Jag väntar och väntar och väntar. Snart har jag väntat klart. 

Fick under dagen ett infall och började putsa mina fönster. Ja, det vill säga tills strömmen tog slut i fönsterputsningsmaskinen och det visade sig att det inte går att öppna jätterutan som sitter i mitt vardagsrum och jag därmed inte kommer åt att ta bort skiten som samlats mellan de två glasen under tio år. 

Fan, en ska inte göra sig till!

Tog en kvällspromenad till byn för att köpa cig. Tänkte hälsa på sonen också, men dit var jag inte välkommen idag. Skit också, jag saknar min lille bebis. 

Stannade till hos Lilla My för en kvällsrök och sen raska steg hem igen. 

När jag kommer hem har någon placerat en trädgårdsbänk framför trappen, plus nedanstående styggelse på trappräcket:

Efter ett snabbt överslag av bekantskapskretsen kom jag fram till att det inte kunde vara någon annan än Lilla Brorsan och P. 

Givetvis blånekade de båda två vid konfrontation, men lite senare kom lilla P krypande till korset och erkände allting. 

Behöver jag tillägga att hämnden är ljuv?

Jag dog...

...inte den här gången heller, men jag tror i alla fall att mördarviruset är besegrat. 

Just nu försöker solen pressa sig igenom mina skitiga rutor, men jag hejdar den genom att fälla ner persiennerna. 

Laddar för att gå ut och fånga dagen (haaatar) verkligen den klyschan. Men jag ska i alla fall masa mig bort till GILF:en och tigga till mig lite kaffe som jag tänkt avnjuta i solen. 

Sen får det nog bli en promenad till Fadern innan det är dags för volleyboll senare ikväll. 

Ser fram emot en spännande 5-setare som mitt lag naturligtvis går segrande ur. 

Iväg med mig!

Det blir ingen

uppdatering här på ett tag. Dödsviruset har mig i sina grymma klor, så jag ligger här i soffan och inväntar liemannen. 

Små ulvar i fårakläder

Det senaste året har jag blivit med lite nya vänner. De är mycket yngre än jag och allt som oftast får jag briljera med min otroliga livserfarenhet och känna mig lite som en mamma för dem. 

En av dessa personer är Fru S, men hon kommer i denna blogg givetvis att få ett mer passande namn, så från och med nu är hon Fackpampen. 

Fackpampen är gift och har (enligt hennes man) tusen ungar, vilka aldrig har varit friska längre än nio dagar i sträck. 

I söndags glömde jag helt bort det här med familjens otroliga sjukdomsbild och åkte dit för en kaffe och lite småprat. 

Barnen var glada (nåja) att få lite uppmärksamhet, även om Flickan F vid ett tillfälle sa till mig att jag tjatade för mycket. 

Vi hade en mysig stund, jag åkte hem och lagade fin söndagsmiddag och allt var frid och fröjd...trodde jag. 

På tisdagen började det smyga sig på, det där lilla kliandet i halsen, svidande ögon och lite nästäppa. 

Onsdag morron var katastrofen ett faktum. Näsan stod som en fontän och inte ens de tjockaste servetterna kunde hindra hjärnsubstansen från att rinna ut. 

Näsan ser ut som ett stoppljus, Det susar i öronen och ikväll ska sonen komma hit med sin flickvän och vi ska äta tacos som alla andra svenskar gör på fredagar. 

Fackpampen tänker jag inte besöka förrän det blivit altanväder och vi kan vara ute i det fria så naturen får ta hand om det mördarvirus barnen så gärna delar med sig av. 

Förbannat synd, de är ju så go'a de små liven, även om den närmsta liknelsen jag nu kan komma på är arsenik doppat i choklad. 

Allt är inte guld som glimmar

Om någon säljer en designerväska jävligt billigt så vet man med all säkerhet att den är fejk, det är sen gammalt. 

Tyvärr gäller det även andra saker också, till exempel jobb. Låter det för bra för att vara sant, så är det också det. Åtminstone finns det oftast en liten hake. 

Fick nys på ett tillfälligt jobb som verkar hyfsat kul och med en skaplig chans att få det. Den lilla twisten var dock att det endast är halvtid en viss del av perioden. 

Fan, fan, fan. 

Som lök på laxen så snöar det också.