Cykeleksem

Jomen visst lever jag, men det händer för fasen aldrig något jag kan dela med mig av. 

Eller jo, det gör det, men då skyller jag på att fingrarna inte orkar blogga. 

Sitter nu och streamar TV-program ute på terassen. Det är fortfarande pôtthett inne i huset, så det är skönare att sitta här. 

Sen sist har jag lyckats få cykeleksem. 

Den som är införstådd med fenomenet, vet att det är skador man får när man försöker sig på att cykla i berusat tillstånd. 

Hamnade på eftersläng efter fredagens bowling och jag kände, när det var dags att pysa hem, att det inte var läge att cykla. 

Men tro på fan om jag inte efter en liten bit, försöker ta mig upp på velocipeden i alla fall. Då med det mindre lyckade resultatet att jag inte ens tar mig upp (har ju snoppstång på min) så knä och armbåge rakt i asfalten = cykeleksem. 

Padrones till kvällsmat. Äntligen finns dom på min affär. 

Oj, ser nu att klockan är 22 och jag dricker kaffe. Jag kommer fasen aldrig somna, men jag var ju så kaffesugen. 

Skulle egentligen behöva ge mig in och städa. I morron kommer Sonen med flickvän och ska käka här och då måste ju svärmor ha fint hemma. 

På lördag kommer min (unga) gamla vapendragare Fröken Källgren å ja...då gäller det att ha det perfekt hemma. 

Närå, får hon bara följa sina egna rutiner så skiter hon fullständigt i hur det ser ut härhemma. 

Ska bli så jäkla kul att ses igen eftersom det gått fyra år sen sist. 

Herregud, fyra års catch-up på ett dygn...

Stockholm

Jag älskar Stockholm. Riktigt, riktigt älskar, älskar!

Älskar att gå och såsa runt lite överallt och ingenstans, ensam, men ändå omgiven av en massa människor. 

Att bara sätta sig ner och titta på människor utan att folk undrar vad jag är för knepig kärring som bara sitter där och glor i sin ensamhet. 

Jag älskar alla vackra hus, jag älskar vattnet och jag älskar tillgängligheten. 

Just det där att allt jag skulle kunna få för mig att vilja göra, det finns där. 

Bio, teatrar, konserter, restauranger och utställningar, det finns där. Även om jag inte har lust, så finns det där om jag vill. 

Tänk alla dessa urtråkiga söndagar i småstäder, där det finns absolut noll och ingenting att göra en söndag, förutom att shoppa på Biltema eller Dollarstore.

Nu har jag inte varit i Stockholm sedan oktober och det suger något grymt i Stockholmstarmen. 

Men som tur är har jag en liten tripp inbokad om några veckor och jag tror tamejfan jag har allt planerat redan nu. 

Jag kommer ha en del egentid och då har jag två museer/utställningar (näää, inte tantvarning alls det) som jag vill se. 

Sen har jag tänkt att försöka hinna med en liten upptäckartur i Gamla Stan. 

Blir det dåligt väder kör jag bara fler museer.

Jag vill se Sverige möta Italien i fotbolls-VM, visat på storbild tillsammans med en massa andra roliga människor. 

Kanske, kanske också gå på Soul Train. 

Vi ska äta gott och så ska vi gå på Mamma Mia-show och dansa arslet av oss efteråt. 

Jag räknar med gobrunch, söndagspromenad, byta boende och sen möta upp en vän för söndagsdrink(ar)

Min Bror från en annan mor ska för första gången få sätta frisörsaxen i min tjocka kalufs och färga lite utväxt och kanske någon slinga. 

Kanske blir jag grön i håret, kanske inte. Men vad skulle väl det göra när jag ändå är i Stockholm. 

Ett hundliv vare ja...

Det gick åt helvete med tjejdejten igår. Av någon märklig anledning så ville ingen av dem busa. Antar att det främst berodde på att min Vovve var lite lätt förvirrad och inte riktigt kände sig hemma. 

Sen hände också det som absolut inte får hända. Hundskrället rusade ut från gården och höll på att skrämma livet ur två små fjanthundar. 

Vovven skämdes, jag skämdes och fick en rejäl skopa ovett av den finska tanten. 

Den finska tanten och hennes gubbe, Mr Pitt, brukar hasa förbi här med sina små jyckar några gånger varje dag, men idag har jag inte sett röken av dem. 

Tänk om de fick hjärtsnörp och dog när de kom hem?...hu, hemska tanke.

Veckans rapport från gräsklippningsvörlden ser ut som följer:

Aset (gräsklipparen) stannade tusen gånger (ja, helt sant) när jag gav mig på baksidan. 

Klippte framsidan och väntade in A&B så jag kunde låna deras klippare och HALLELUJA! Vilken fröjd! 

En Klippo, klipparnas Rolls Royce om ni frågar mig. 

Jag har ägt en en gång och jag tror jag saknar den varje dag. 

Det gick snabbt som attan, men tyvärr inte så snabbt att jag hann undan innan regnet kom. 

Nu ska A&B vara borta igen, så jag får låna rollsen ända till måndag. Får se om jag ens släpper ifrån mig den då. 

My precious!!!

 

Som hund och katt

Ibland irriterar jag mig på att lille Vovven är lika slö som sin husse, men andra dagar, som idag, tycker jag det är toppen. 

Detta innebar att vi idag kunde vänta ut helvetesregnet och ge oss ut på första promenaden när det slutat vräka ner. 

Tog en liten annan sväng idag, så jag hoppade in hos fröken Kvist och fick mig en kaffeslurk. 

Lille vovven blev mer än överlycklig när han fick se att det fanns en kissemiss i huset. 

Kissen var däremot inte hel lycklig över uppvaktningen. 

Nu ligger vi å slappar i soffan och senare ska jag (kanske) kolla om jag kan fixa en tjejdejt till Vovvis. 

Denna dagen ett liv

Pötthet sommarvärme var det när jag slog upp ögonen i morse. 

Stora Brorsan hade varit här i ottan och lämnat av "lillvovven" som ska vara här tills i morron kväll. 

Vi tog en lagom promenad vid middagstid, den lille (store) latmasken är inte särskilt förtjust i värme så det vore djurplågeri att dra med honom på några längre strapatser. 

Var hos knas-Jenny och uppdaterade oss lite om läget i en småbarnsfamilj. Det var både glatt och smågnälligt. 

Sedan blev det eftermiddagskaffe hos Fadern innan det blev hemgång. 

Lilla latmasken somnade direkt. 

Grannen hade inte sina skällande bestar ute, så försökte leka en stund ute i trädgården, men det var tydligen bara jag som hade lust med det. 

Istället tittade jag på en kratta och direkt blev jag skinnflådd i tumvecket. 

Tog sedan ut Vovvis på kisspromenad. 

Han belönade mig med att skita jättehög nummer fyra(!)

Herregud, det är ju inte riktigt så att jag är utrustad med skyffelstora händer, så jag får snart börja med två påsar till varje hög. 

Fy fan vad äckligt det är med hundskit!

Fullt upp

Det var inte många minuter jag spelade i lördagens turnering, men tillräckligt för att kroppen skulle skrika efter Voltaren innan jag ens hunnit ur duschen. 

Naturligtvis var "mitt lag" det bästa, men görs det inga mål får man nöja sig med att komma sist. 

Det var faktiskt roligare än jag trodde att spela och (om jag får säga det själv) så är jag en jävel på att störa och irritera. 

Efter sportandet hade jag mest lust att lägga mig och sova, men fest stod dom nästa punkt på schemat, så det var bara att ladda om. 

Det blev lekar, bål och en hemskans massa öl och vin.

Avslutade med nattvard strax efter fyra och när klockan var kvart i fem på morronen, rundade hörnet in på min gata. 

Det där med nattvard var riktigt smart eftersom hela herrens dag i stort sett var förstörd. Trött som en gris var jag och det håller i sig än. 

Det kostar att ligga på topp!

Grågrågrågrå

Man kan ju få förkylningsdepression för mindre! 

Grå himmel och regn på bästedan, och jag ligger på soffan i morronrock. 

Måste fixa prisse till morrondagens 30-års galej, åka och fika med Fadern, hänga tvätt, vika tvätt, tvätta mera tvätt och tvätta mig själv. 

Det är sannerligen ett intressant liv man lever. 

Dom nerverna, dom nerverna...

Igår klippte jag halva gräsmattan och idag är det dags för sista biten, jag orkade helt enkelt. Det är tamejfan som att harva sig genom mossornas paradis. 

Tror jag får bita i det sura äpplet och kratta lite, annars får jag aldrig bukt med den. 

Annars har jag mest fjärilar i magen. Å, nä, jag är inte kär, men har lyckats erbjuda mig själv att vara med i en innebandyturnering på lördag. Alltså, fatta vad snurrig i huvet jag måste varit då. 

Nu är det inte så att jag kanske är superduperoduglig, trots att jag ligger inne men mellansveriges sämsta kondition, men det är det här med att jag ska prestera nånting. 

Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, göra bort mig, eller att stå och prata inför folk. 

Men när det gäller det här med personlig prestation så är jag livrädd! Har dragits med denna ångest sedan fotbollen i ungdomsdagarna. Benen skakar och jag är så nervös så jag inte vet vart kag ska ta vägen. 

Är det kanske det här som kallas tävlingsnerver? Det brukar ju faktiskt ge med sig, men nu när jag sitter här och tänker på innebandyn, undrar jag om jag ens kommer klara av att hålla i klubban. 

Jaja, det är nog bara käringnerver, det ger nog med sig vad det lider och kag ser faktiskt fram emot det. 

Igår kväll (rätt sent) ringde volleybollstjärnan och ville ha skjuts till sin mamma, och visst kunde jag skjutsa. 

Chaufförsuppdraget ledde dock till att jag helt plötsligt stod med en pensel i handen och vips var klockan nästan halv två. 

Det blev en lång sovmorron på Stålnacke idag. 

.

Det blir varken bitterhet eller glädje här idag. Kanske inte ens i morron. 

Jag vill inte, jag vill, jag är ledsen, har ingen lust...

Repar mig förhoppningsvis snart

Yran är över

I år drabbades även jag av Eurovision-yra nu när det haussats upp så. 

Detta innebar att jag lekte schlagerdiva större delen av gårdagen. Gick all-in med tiara och rosa fjäderboa. 

Idag är jag en slagen hjälte. Inte bakis, men trött så in i bängen. 

Små rosa fjädrar ligger lite här och där på golven, som om jag haft en ruggande flamingo härinne. 

Mitt variga nageltrång har spruckit och jag undrar, precis som de flesta andra Svenskar: Ukraina???

Hur man snor en låt

Å så kom då det utlovade regnet. Men vet ni? Det skiter jag allra ödmjukast i!

Jag lyssnar på töntschlagers (har tänkt fylla på listan idag) röker, dricker öl (för visst är det väl ändå lite varmt?) plattar håret och låtsas att det är 22 grader varmt ute. 

Just nu spelas Satellit med Ted Gärdestad och häpp, så kommer barndomsminnen över mig. 

När Gärdestad vann fylldes kvällspressen med de svarta rubrikerna "LÅTSTÖLD".

 Liten som jag var...ja, då trodde jag att någon hade suttit vid ett piano i ett rum och spelat låten och Gärdestad hade smygit (jag vet att det är fel svenska) på den personen och på så vis knyckt låten. 

Ja, jag säger som Ted: tänk vad världen är liten ändå. 

Ett inlägg om ingenting

Sitter ute i halvstorm och suger det sista ur vårsolen innan temperaturen sänks med sisådär en 10 grader i morron (enligt SMHI)

Sitter på arslet som vanligt och väntar på bättre tider, men jag verkar då vänta ihjäl mig. 

Ska göra mig till lite och ta en dusch innan jag knatar ner till Fadern för lite fika. 

Idag ska jag och Stora Brorsan vara lite "tuffa" mot honom och försöka se till att hans liv blir lite lättare. 

Han är ju faktiskt inte dödssjuk, även om han lider av sin stroke, men att bara ligga och vänta på att dö är totalt ovärdigt och så otroligt ledsamt att se, när man vet att vissa saker (som han vägrar ställa upp på) skulle göra honom så gott. 

Nej, här kan jag inte sitta och ruttna, fånga dagen, fredagen den 13:e. 

Å nageltrång har jag också!

Stiltje

Idag fick den sig en omgång, gräsmattejäveln. 

Att Roger inte fick klipparen att fungera skyller jag på handhavande, eller så har jag sån otur att den helt enkelt är en one man's horse. 

Nu gäller bara att få tag på lite pinnar på jag kan hässja. Sablarns vad högt gräset var. 

I övrigt blev det inte så mycket gjort i stugan idag, även om det både skulle behövts städas och tvättas lite. Men vad fasen...jag gör det i morron. 

Försökte mig på lite Eurovision feeling här på kvällskvisten, men vafasen, det var lika dåliga låtar som på den svenska uttagningen. 

Nä, jag lägger krutet på lördagens final istället. 

En fjäderboa och lite gott i glaset kan få den mest tråkiga tillställning att bli en gala. 

Surkärring

Eftersom jag legat sjuk samtidigt som sommaren behagade dyka upp (antar att den inte kommer tillbaka) så har gräset fullkomligen exploderat. 

Igår skulle Roger hjälpa mig med klippningen, ja, han till och med insisterade, så där och då var allt frid och fröjd. 

Men en gräsklippare är en sak med en motor på och saker med motorer tenderar att leva sitt eget liv och maskinhelvetet vägrade klippa. 

Eller ja, den klippte lite grann, stannade, startade, klippte, stannade, startade, klippte, stannade...SURT!

Jag vet fanimig inte vad det kan vara för fel, men ska testa själv senare idag dör att utesluta handhavandefel. 

Strax innan halv sex i morse dök Stora Brorsan upp med hårig hund. 

Lite svårt att somna om sen, men sov till tiotiden då Modern och Roger knackade på dörrn (eller fönstret) för att de bara var tvungna att säga hej till vovven innan se åkte ner till Falkenberg igen. 

Var ute i trädgården och skulle leka med det lilla livet eftersom grannens monsterhundat verkade bra inomhus, men vi hann väl inte vara där mer än fem minuter innan (här antar jag) grannen fick se att vi var ute och släppte därför ut sina bestar. 

Så nu ligger hunden på soffan och jag sitter i solstolen och lyssnar på grannhundens enerverande skall och surar för att grannarna är bajs. 

I eftermiddag blir det smörgåstårta hos Fadern. Kanske blir jag gladare då. 

Java

Så kom den då äntligen, den där dagen då jag kände att nä, influensan kommer inte att döda mig den här gången heller. 

Vill i och för sig inte påstå att jag är superpigg, men jag känner att livet sakta kryper tillbaka in i min kropp igen. 

Avnjuter just nu en efterlängtad kopp kaffe. Den första på fyra dagar faktiskt. 

Jag snappade med Lilla My förut, hon tror att det är därför jag varit sjuk så länge, för att jag inte druckit kaffe.   

Lilla My rekommenderade en hel kanna till att börja med, men vis av min ålder så tar jag det lite lugnt med koffeinet. Tyvärr har jag tidigare haft förmågan att överdosera och illamående har jag inte lust med just nu. 

Idag fyller Fadern år. Vet inte om det är särskilt bra att gå ner och hälsa på just idag, kanske ska låta de sista bassiluskerna vika hädan först. 

Vi får fira i morron. 

Nu tror jag att jag ska fira med att epilera benen. 

Man kan se på dem att det nyss varit vinter...

Helix

Helt plötsligt fick jag platsen längst fram i Helix. Det var skitkul och jag njöt varenda sekund. 

När åkturen var slut fanns det ingen kö, så det var bara att gå och sätta sig igen. 

Tåget var inte ens fullt, men jag satte mig ändå i mitten, brevid någon människa jag aldrig träffat förut, men hon verkade likasinnad, och som vi skrattade!

Vi tog åkturen direkt efter för sen var det dags för mig att....VAKNA. 

Ja, det var ännu en feberdoftande dröm. 

Det har varit runt 25 grader varmt i tre dagar nu, men jag är fortfarande sjuk. 

Jag fattar fortfarande inte hur jag kan vara sjuk när ingen annan är det. 

Ingen på hela Facebook eller Instagram, är sjuk. 

Inte ens Fackpampens ungar är sjuka!!!

Igår...

...lekte jag att jag var frisk. 

Vi drack öl, en massa goda drinkar och spelade spel. 

Idag är jag inte bakis, jag har feber!

På återseende. 

Over and out!

Sur #2

Det går fan inte det här. Solen skiner från en klarblå himmel, en perfekt dag att fixa årets första gräsklippning, men jag bara sitter här och surar. 

En skördetröska verkar ha totalhavererat i mitt bröst och jag har till och med köpt brusalvedon. Alltså, jag snapsar hellre hembränt än dricker brustabletter. Men nu är det så att vi inte kan hantera paracetamol i tablettform i det här landet, så är Apoteket stängt så är det brus som gäller. 

Svetten sprutar så fort jag försöker mig på någon aktivitet och det går bara inte att vara sjuk nu. 

I morron är det klubb, det är bestämt sen gammalt. Och på lördag ska jag leka med Lilla My. 

Nä, väck med er bacilljävlar!

The one

Blir alltid lite gråtmild och sentimental när jag inte mår bra i kroppen. 

Idag är inget undantag, men det kom liksom från ingenstans och som en stor, fet smäll på käften. 

För snart tio år sedan träffade jag någon som mycket väl kunnat bli min "the one". 

Tyvärr träffades vi vid helt fel tidpunkt i hans liv, han hade just träffat någon annan. 

Men allt var inte glasklart så vi testade lite. Han ville, han ville inte och jag ville mest. 

Ibland grämer det mig att jag aldrig liksom fick en ärlig chans, trots att jag nu sitter med facit på varför. 

Där och då sa jag till mig själv att blir det inte han, blir det ingen. 

Men inte trodde jag väl egentligen, att det var precis så det skulle bli. 

Men jag orkade inte efter det. 

Jag orkar inte öppna mig och släppa in någon, orkar inte spela det där spelet som (tydligen) hör till och jag orkar framförallt inte tävla mot någon annan. 

Ni vet ju vad jag tycker om ältande och det kanske låter som att det är precis vad jag gör, men tro mig, så är det inte. 

Det är bara jag som tycker synd om mig själv för att jag är lite sjuk. 

Jag tycker (i vanliga fall) inte synd om mig själv, men det kändes ändå som en kniv i hjärtat när något jag inte tänkt på på länge, länge gjorde sig påmint:

Blir det inte han, blir det ingen...

Sur

Sur är nästan en underdrift. Tjurig och grinig är vad jag är. Och sur. 

Petat i mig pillerdosen två gånger idag, men det har inte gjort ett endaste smack för mitt mående. 

Känner mig inte ett spår bättre än i morse, trots att Kassören var här på en kaffe och en grön mellis. Jag tänkte väl att en liten skvätt bira skulle pigga upp lite, men fan heller. 

Nu ligger jag inomhus igen och ska fortsätta mitt seriemarathon.

Och till råga på allt så är Olle Ljungström död. 

Inte jättesjuk, men...

Vaknade klockan två inatt med en brännande känsla i bröstet och stickor i halsen. 

Slemmig och jävlig låg jag och småhostade i två timmar innan jag drog på mig sovmasken och sov tills jag vaknade. 

Underbart väder idag, men det botar inga sjukor. Tog en kopp kaffe med mig ut och tvingade i mig en cig (ja, det är så vi nikotinslavar gör när vi är sjuka)

Petade i mig maxdosen på en Ipren å två Alvedon och la mig i solstolen och fortsatte läsa en bok skriven av en dokusåpakändis. En riktig Mitt livs novell, plus några hundra sidor mer. 

Nu ligger jag helt plötsligt inne på soffan. Det är jobbigt att läsa e-bok i solstolen. Man får änna kramp i armen. Både jag och paddan behöver stö' oss. 

En liten melodisnutt

...från ett av 80-talets mest eftertraktade soundtracks kastade mig nyss tillbaka till tonåren.  

Från ingenstans kom han, den mörkhårige prinsen i sitt attackplan. Med sin djupt liggande blick, lite sneda tänder och lite för mycket sluttande axlar, var han det absolut snyggaste jag sett i mitt då 14-åriga liv. 

Jag var kär, precis lika kär som jag som jag tidigare bara varit i Glenn Hysèn och George Michael. 

Det var den bästa film jag dittills sett. En film som jag såg 12 gånger när jag var sjuk och hemma från skolan och som jag idag tappat räkningen på hur många gånger jag sett. 

På den tiden var det Rob Lowe eller Tom Cruise som var snyggast. Jag tyckte de var snygga båda två, men det var Mr Cruise som fick mitt hjärta att slå de där extra slagen, trots att Rob Lowe visade sin lilla bara stjärt i Youngblood. 

Nu är det många år sedan jag senast såg denna film, men ikväll ser jag Top Gun och undrar om den fortfarande kan ta andan ur mig. 

En kvinna som heter Nilsson

Äntligen är det min tur att se En man som heter Ove. 

20 minuter av filmen har gått och jag känner (samtidigt som jag ligger och stör mig på att grannen klipper gräs) att Ove, det är jag det.