Är du dum blir du ful

Skyll dig själv när du är fet, sa Totte när jag gnällde över att jag blev dålig på fotot han tog på Lördagsklubben. Och tamejfan om han inte har rätt.
Idag provade jag 5 par byxor som naturligtvis hade 5 olika fel:

* För stora
* För små
* För långa
* För tighta
* Fula (hur kom dom ens in i provrummet?)

Hur kommer det sig att man (jag) alltid befinner sig mellan två storlekar, det spelar ingen roll hur tjock eller smal jag är. Sen fattar jag heller inte varför jag springer runt och ska hitta den perfekta klädseln när jag faktiskt har den i min ägo: en alldeles äkta Abaya, direkt fådd från Saudi Arabien.

"
Den passar vardag som fest och den passar både din och min mamma och till och med din brorsa.

Men det bästa med den är nog att ingen trångsynt Degerforskille kan komma fram och nypa en i bilringen för att påpeka att man råkat gå upp ett par hekto - som om man inte märkt det själv!
Att sen herrn i fråga själv stoltserar med en tydligt begynnande flint, chipsbröst, mustmage, baconröv och ett olyckligt förhållande, är ju ingenting som hör dit.

Nä, skyll mig själv om jag är fet, men jag är fan inte dum!

Men jag ångrar mig nu

Ett mindre kaos i både Tyskland och Nigeria fick mig att stanna kvar längre än planerat på jobbet.

Gilf:en fick åka ensam till Bio:n och jag mötte upp henne där istället med håret på ända och irritationen kokande inombords.

För att straffa nån (den stressiga situationen som uppstod på jobbet?) struntade jag i min diet och köpte en liten popcorn.

Smart Nilsson - Smart!

Min GW

Så var det då tisdag igen, veckans givna höjdpunkt, när jag äntligen får fascineras av Leif GW Persson och hans teorier och slutsatser.
För att citera en gammal högländare från 80-talet: There can be only one!

Första säsongen av Veckans Brott var ingen höjdare. Kemin mellan GW och Camilla Kvartoft var minst sagt obefintlig och jag tror inte den gode GW lyfte blicken från skrivbordet för att titta på henne en enda gång under hela säsongen. Men sedan hände något.

Jag tror att Kvartoft på något sätt har satt sig i respekt hos Persson genom att visa att hon faktiskt inte är så korkad som han föresatt sig. Att sen jag tycker hon är torrare än en gammal nucka i en öken, hör inte hit.

Jag njuter i fulla drag av den hatkärlek som utspelar sig på TV-skärmen framför mig och att den kvinnliga programledaren numera vågar sig på att reta den goda professorn likt en mus retar en katt.
Påställa, skulle vi kalla detta där jag bor.

Det är ändå med just en känsla av denna hatkärlek som jag förväntansfullt lägger mig tillrätta här på sofflocket.
Leif GW Persson skapar inga större moderskänslor vid första anblicken. Han har en bister uppsyn och låter negativ även då han är positiv. Han är stor och tjock, otroligt tjock. Han flåsar, pustar, stönar och mumlar i skägget.

Men trots detta blir jag som trollbunden när han delar med sig av sin outsinliga kunskap inom ämnet kriminologi.
Eller så består förtrollningen helt enkelt av att jag faktiskt håller andan på grund av rädslan över att han ska sprängas i luften innan kamerorna har hunnit slockna.

Resurrection

Idag, skulle det visa sig, var dagen då Lakritsfantomen skulle borsta skiten från knäna, färga utväxten på sin blondering och återuppstå från de döda.  
Jag kunde inte döda min gamla Lakritsfantom, men kände ändå att jag var tvungen att börja på ny kula. 

Än så länge ser den ut som den gamla, men det ska fixas till inom en snar framtid. Detta kommer att bli en nystart som en personligt opersonlig blogg.

Jag hoppas kunna lämna mitt svarta jag utanför detta och fortsätta vara den exemplariska Bitterfittan som jag faktiskt är och jag hoppas ni vill hänga på.  

Jag hälsar gamla som nya vänner välkomna - i morron kör vi skarpt!