För att citera en gammal högländare från 80-talet: There can be only one!
Första säsongen av Veckans Brott var ingen höjdare. Kemin mellan GW och Camilla Kvartoft var minst sagt obefintlig och jag tror inte den gode GW lyfte blicken från skrivbordet för att titta på henne en enda gång under hela säsongen. Men sedan hände något.
Jag tror att Kvartoft på något sätt har satt sig i respekt hos Persson genom att visa att hon faktiskt inte är så korkad som han föresatt sig. Att sen jag tycker hon är torrare än en gammal nucka i en öken, hör inte hit.
Jag njuter i fulla drag av den hatkärlek som utspelar sig på TV-skärmen framför mig och att den kvinnliga programledaren numera vågar sig på att reta den goda professorn likt en mus retar en katt.
Påställa, skulle vi kalla detta där jag bor.
Det är ändå med just en känsla av denna hatkärlek som jag förväntansfullt lägger mig tillrätta här på sofflocket.
Leif GW Persson skapar inga större moderskänslor vid första anblicken. Han har en bister uppsyn och låter negativ även då han är positiv. Han är stor och tjock, otroligt tjock. Han flåsar, pustar, stönar och mumlar i skägget.
Men trots detta blir jag som trollbunden när han delar med sig av sin outsinliga kunskap inom ämnet kriminologi.
Eller så består förtrollningen helt enkelt av att jag faktiskt håller andan på grund av rädslan över att han ska sprängas i luften innan kamerorna har hunnit slockna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar