Non, Je ne regrette rien

Det finns mycket man gör under en livstid som man ångrar. 

Svåra beslut, enkla beslut, ord som kommer ut fel, tokigheter man gör och saker som inte riktigt blir som det var tänkt från början. 

Givetvis ångrar jag där och då, kanske till och med en tid efter, men sen är det dags att gå vidare tycker jag. Hur skulle man må om man gick med ånger hela tiden? 

Om jag inte gjort si, om jag inte sagt så...

Självömkan är absolut inget för mig. Människor som i tid och otid, i bästa  martyranda, vädrar sitt elände och skyller på andra, och omständigheter, trots att de själva faktiskt har en stor del i rådande situation. 

Jag anser att man, åtminstone i de flesta fall, som vuxen inte hamnar i vissa dåliga situationer om och om igen, utan att man själv har en stor del i det som sker och det är bara att se till att älta där och då och gå vidare. Ingen blir lycklig av att hela tiden gå runt med frasen, om inte, ringandes i öronen. 

Jag tycker man ska vända på saken istället och utvärdera sina misslyckanden. 

Alla beslut, allt agerande tar oss framåt som människor och det gör oss till dem vi är idag (<-- jääävligt klyschigt, jag vet) 

Mitt eget om inte är något riktigt positivt. Utan mitt om inte så hade jag inte haft de människor jag har idag och vissa av dem skulle jag aldrig vilja leva en endaste dag utan. 

Lika lite som att jag skulle gå genom samhället med den här ryggsäcken. 

Å det här med multitasking...

...det måste väl ändå vara att man ligger på soffan och bloggar med mobilen, har på TV:n utan ljud och kollar två nyhetsinslag om Avicii på paddan. 

Jag fick ett snap

från Lilla My. Hon ville att jag skulle blogga så hon hade en godnattsaga att läsa. Jag svarade att så länge jag inte får betalt för det, så bloggar jag när jag känner för det. 

Erbjöd henne att hosta upp 20 pix per inlägg, men då skrattade hon bara åt mig. 

Jag har blivit sjuk igen, så sjuk att jag grejsat i min helvetesrabatt både igår och idag. Fan, det blev rätt snyggt utan alla gamla växter faktiskt. 

Å så har det varit påsk i år igen. Skärtorsdagen var som vanligt öronmärkt för årsmöte. På långfredagen fick jag besök och vi tog några glas och bägare tillsammans. Å sen var det slutaktiverat för den helgen. 

Hämtade visserligen Lilla My med familj ute i skogen och följde upp med lite skvaller hemma hos dem. 

Söndagen och måndagen vigdes åt filmmarathon. Först Gudfadern trilogin och igår båda Kill Bill filmerna. 

Jag älskar maffiafilmer och skulle gärna haft en fling med den unge Michael Corleone, fast han är en mördare. 

Kill Bill...ja, Uma Thurman snygg som få och svingandes sitt Hattori Hanzo svärd så blodet sprutar och kroppsdelar flyger, ja, say no more. 

Idag har äntligen Sonen varit här. Vi käkade pannbiff med lök (som vanligt) och jag har ett halvkilo potatis kvar. 

I morron är i morron, då ska jag ringa och kolla om ett jobb. Visserligen bara över sommaren, kanske inte alls nåt jag passar att jobba med, eller ens klarar av.

Men man kan ju testa, eller hur???

Housewife from hell levererar igen

Vaknade något sånär utsövd och något sånär pigg. 

Tänkte att jag skulle dra på en panna kaffe och sen ta tag i å röja äckelrabatten här på framsidan. Men sen kom jag på att jag skulle till Fadern och sen kom jag på att jag skulle fika kaffe med Lilla My. 

Bestämde att ta det i ovan nämnda ordning och det gick bra tills jag såg Lilla My:s hus och pep in där först istället. 

3 cig och två baljor kaffe senare anlände jag sedan Fadern. 

Kaffade med Fadern, iväg och handla åt honom, tillbaks med grejerna, iväg till glasbanken, två cigg hos Lilla My (igen) och sen hem. 

Väl hemma kom jag på att jag skulle fortsätta putsa fönstren. Ganska snart gick det dock upp för mig varför fönstren på tur var så inihelvetes skitiga: dom är ju helt felplanerade! 

Tre fönster på rad som öppnas åt alla jävla håll och kanter, vilket medför att det är omöjligt att putsa dem inifrån. 

Ja, det går ju och ta dem utifrån OM man släpar fram en stege (som jag inte har) och hivar sig upp. 

Blev så jävla trött (igen) men utförde uppdraget med halvdant resultat. 

Energin fullkomligt flödade för att sen ta tvärstopp vid sjutiden. 

Nu ligger jag i soffan och energin börjar komma tillbaks, så nu ska jag faktiskt ta mig en städöl och dra igång dammsugaren. 

I morron är det traditionsenligt årsmöte med Lördagsklubben, LK (inofficiellt Spritklubben) 

Ser fram emot mötet och undrar vad jag ska skylla på när jag inte heller i år lyckats få förra årets mötesprotokoll på pränt. 

Tror jag löser det med lite bjudsprit!

Inget är som väntans tider

Jag väntar och väntar och väntar. Snart har jag väntat klart. 

Fick under dagen ett infall och började putsa mina fönster. Ja, det vill säga tills strömmen tog slut i fönsterputsningsmaskinen och det visade sig att det inte går att öppna jätterutan som sitter i mitt vardagsrum och jag därmed inte kommer åt att ta bort skiten som samlats mellan de två glasen under tio år. 

Fan, en ska inte göra sig till!

Tog en kvällspromenad till byn för att köpa cig. Tänkte hälsa på sonen också, men dit var jag inte välkommen idag. Skit också, jag saknar min lille bebis. 

Stannade till hos Lilla My för en kvällsrök och sen raska steg hem igen. 

När jag kommer hem har någon placerat en trädgårdsbänk framför trappen, plus nedanstående styggelse på trappräcket:

Efter ett snabbt överslag av bekantskapskretsen kom jag fram till att det inte kunde vara någon annan än Lilla Brorsan och P. 

Givetvis blånekade de båda två vid konfrontation, men lite senare kom lilla P krypande till korset och erkände allting. 

Behöver jag tillägga att hämnden är ljuv?

Jag dog...

...inte den här gången heller, men jag tror i alla fall att mördarviruset är besegrat. 

Just nu försöker solen pressa sig igenom mina skitiga rutor, men jag hejdar den genom att fälla ner persiennerna. 

Laddar för att gå ut och fånga dagen (haaatar) verkligen den klyschan. Men jag ska i alla fall masa mig bort till GILF:en och tigga till mig lite kaffe som jag tänkt avnjuta i solen. 

Sen får det nog bli en promenad till Fadern innan det är dags för volleyboll senare ikväll. 

Ser fram emot en spännande 5-setare som mitt lag naturligtvis går segrande ur. 

Iväg med mig!

Det blir ingen

uppdatering här på ett tag. Dödsviruset har mig i sina grymma klor, så jag ligger här i soffan och inväntar liemannen. 

Små ulvar i fårakläder

Det senaste året har jag blivit med lite nya vänner. De är mycket yngre än jag och allt som oftast får jag briljera med min otroliga livserfarenhet och känna mig lite som en mamma för dem. 

En av dessa personer är Fru S, men hon kommer i denna blogg givetvis att få ett mer passande namn, så från och med nu är hon Fackpampen. 

Fackpampen är gift och har (enligt hennes man) tusen ungar, vilka aldrig har varit friska längre än nio dagar i sträck. 

I söndags glömde jag helt bort det här med familjens otroliga sjukdomsbild och åkte dit för en kaffe och lite småprat. 

Barnen var glada (nåja) att få lite uppmärksamhet, även om Flickan F vid ett tillfälle sa till mig att jag tjatade för mycket. 

Vi hade en mysig stund, jag åkte hem och lagade fin söndagsmiddag och allt var frid och fröjd...trodde jag. 

På tisdagen började det smyga sig på, det där lilla kliandet i halsen, svidande ögon och lite nästäppa. 

Onsdag morron var katastrofen ett faktum. Näsan stod som en fontän och inte ens de tjockaste servetterna kunde hindra hjärnsubstansen från att rinna ut. 

Näsan ser ut som ett stoppljus, Det susar i öronen och ikväll ska sonen komma hit med sin flickvän och vi ska äta tacos som alla andra svenskar gör på fredagar. 

Fackpampen tänker jag inte besöka förrän det blivit altanväder och vi kan vara ute i det fria så naturen får ta hand om det mördarvirus barnen så gärna delar med sig av. 

Förbannat synd, de är ju så go'a de små liven, även om den närmsta liknelsen jag nu kan komma på är arsenik doppat i choklad. 

Allt är inte guld som glimmar

Om någon säljer en designerväska jävligt billigt så vet man med all säkerhet att den är fejk, det är sen gammalt. 

Tyvärr gäller det även andra saker också, till exempel jobb. Låter det för bra för att vara sant, så är det också det. Åtminstone finns det oftast en liten hake. 

Fick nys på ett tillfälligt jobb som verkar hyfsat kul och med en skaplig chans att få det. Den lilla twisten var dock att det endast är halvtid en viss del av perioden. 

Fan, fan, fan. 

Som lök på laxen så snöar det också. 

Just idag är jag...

...glad! Trött, men så glad. 

Det finns ingen speciell anledning till min känsla, men jag måste erkänna att det känns kanon.

Kanske beror det på mina loppisfynd, kanske inte. 

Ibland har man tur

Igår hade jag sönder en vindrutetorkare. Jag skyller det på vinterhelvetet och inte på att jag inte slog av dem sist jag använde bilen. 

Lurade med mig Kassören till stora staden för att köpa nya på Biltema (dödsaffären)

Men häpp så det hände! Det var bara att snäppa fast igen så vi slapp den turen. 

Tog en runda i billighetsbutiker istället och jag kom hem med dammsugarpåsar, sugrör, nudlar, lakritspipor och Salta Katten. 

Ibland ska man, som sagt, ha tur!

Det har slagit runt

...i huvudet på mig tror jag. 

Igår bakade jag en sockerkaka och stekte plättar. Herregud, vilken normal vuxen människa kommer på den idiotiska idén att steka plättar till sig själv? Ett helvetiskt matos och bränt smör. 

Toppade detta med att stryka gardiner. Sannerligen om jag inte tror att Housewife from hell har gjort tillfällig comeback. 

Tog hälften av sockerkakan, 17 plättar och tygstyckena och drog till Sonen och hängde upp gardinerna i hans nya hem.

När Sonen får eget är det minsann noga med tyget, inga smidiga hissgardiner där inte "jag vill ha sånadär långa som hänger  på sidorna". Jaja, självklart curlar Mamman vidare. 

Sen idag hände det som senast hände för cirka två år sedan: jag tränade! Jajjemän, gammal hederlig styrketräning på atletklubben. 

Tänk att jag faktiskt äger träningskläder. 

Dessvärre tror jag dock inte att passet räknas eftersom jag lämnade mobilen hemma och därför inte tog en endaste selfie. 

Men du får väl helt enkelt lita på mitt ord.