Tror jag får bita i det sura äpplet och kratta lite, annars får jag aldrig bukt med den.
Annars har jag mest fjärilar i magen. Å, nä, jag är inte kär, men har lyckats erbjuda mig själv att vara med i en innebandyturnering på lördag. Alltså, fatta vad snurrig i huvet jag måste varit då.
Nu är det inte så att jag kanske är superduperoduglig, trots att jag ligger inne men mellansveriges sämsta kondition, men det är det här med att jag ska prestera nånting.
Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, göra bort mig, eller att stå och prata inför folk.
Men när det gäller det här med personlig prestation så är jag livrädd! Har dragits med denna ångest sedan fotbollen i ungdomsdagarna. Benen skakar och jag är så nervös så jag inte vet vart kag ska ta vägen.
Är det kanske det här som kallas tävlingsnerver? Det brukar ju faktiskt ge med sig, men nu när jag sitter här och tänker på innebandyn, undrar jag om jag ens kommer klara av att hålla i klubban.
Jaja, det är nog bara käringnerver, det ger nog med sig vad det lider och kag ser faktiskt fram emot det.
Igår kväll (rätt sent) ringde volleybollstjärnan och ville ha skjuts till sin mamma, och visst kunde jag skjutsa.
Chaufförsuppdraget ledde dock till att jag helt plötsligt stod med en pensel i handen och vips var klockan nästan halv två.
Det blev en lång sovmorron på Stålnacke idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar