The one

Blir alltid lite gråtmild och sentimental när jag inte mår bra i kroppen. 

Idag är inget undantag, men det kom liksom från ingenstans och som en stor, fet smäll på käften. 

För snart tio år sedan träffade jag någon som mycket väl kunnat bli min "the one". 

Tyvärr träffades vi vid helt fel tidpunkt i hans liv, han hade just träffat någon annan. 

Men allt var inte glasklart så vi testade lite. Han ville, han ville inte och jag ville mest. 

Ibland grämer det mig att jag aldrig liksom fick en ärlig chans, trots att jag nu sitter med facit på varför. 

Där och då sa jag till mig själv att blir det inte han, blir det ingen. 

Men inte trodde jag väl egentligen, att det var precis så det skulle bli. 

Men jag orkade inte efter det. 

Jag orkar inte öppna mig och släppa in någon, orkar inte spela det där spelet som (tydligen) hör till och jag orkar framförallt inte tävla mot någon annan. 

Ni vet ju vad jag tycker om ältande och det kanske låter som att det är precis vad jag gör, men tro mig, så är det inte. 

Det är bara jag som tycker synd om mig själv för att jag är lite sjuk. 

Jag tycker (i vanliga fall) inte synd om mig själv, men det kändes ändå som en kniv i hjärtat när något jag inte tänkt på på länge, länge gjorde sig påmint:

Blir det inte han, blir det ingen...