Den blomstertid...

Det finns en första gång för allt och idag är en sådan. 

För första gången på 13 år så har jag ingen liten pojk som firar skolavslutning. 

Det här med att närvara vid Sonens avslutningsdagar är ju slut för längesen (med undantag för studenten) men när jag har haft möjlighet har jag tjuvat mig in på brorsdotterns avslutning med efterföljande fika. 

Idag hade jag dock inte tänkt att närvara, men när jag såg alla Facebookbilder på avslutningsfina barn, tänkte jag att jag sticker iväg ändå. 

Sagt och gjort, traskade jag den korta biten bort mot Folkets Park. Klockan var lite efter nio, men fint folk kommer ju som sagt sent. 

Vid skolan, som ligger alldeles bredvid, mötte jag lilla grannpojken som precis slutat ettan. 

Jag hejade glatt, varpå han nästan brast ut i tårar. 

Det lilla gossebarnet, vars mamma hade fler avslutningar att gå på, hade missuppfattat mammans ankomsttid och letade nu efter henne. 

Lakritsfantomen ryckte genast ut och styrde upp hela situationen. 

Under tiden vi väntade på mamman så insåg jag att avslutningen är ju fan slut. 

Ja, mycket riktigt så strömmande barn och vuxna ut från folkparken och jag insåg att de jävlarna måste dragit igång redan klockan åtta. 

Surt sa räven om rönnbären!

Jag fick traska hem och ta mig två gigantiska koppar svart kaffe i min ensamhet. 

Det blev ingen den blomstertid i år...