Öppen dag

Fortfarande trött som en gnu, fattar inte vad det beror på. Kan det vara vårtrötthet måntro?

Igår bjöd jag Lilla My på frukost klockan åtta på morronen - ÅTTA!

Det var i och för sig jättemysigt, men eftersom jag inte hade kommit i säng i tid dagen innan, så blev resten av onsdagen lite zombielik. 

Lunchade med familjen på den lokala kinesen, något som i princip aldrig har hänt. 

Vi blev sittandes i två timmar, men när Stora brorsan och Modern nästan pajat spelmaskinen så var det dags att dra. 

Gick hemåt och tog svängen förbi A och B, som hade köpt en paviljong, så där blev man snabbt satt i arbete. 

Vid sextiden dundrade jag ner den blytunga röven i soffan och inte långt därefter ljöd Lakritsfantomens ljuva snarkningar över Bossåsen. 

Dagen idag är helt oplanerad, men solen skiner och kag funderar på bästa sättet att utnyttja detta. 

Tror jag tar med mig däcket till skottkärran och går till A å B och pumpar det, samt tigger en köpp kaffe. 

Ja, så får det nog bli. 

Utmattningssyndrom

Tisdag kväll och äntligen börjar jag hämta mig efter den intensiva helgen. 

Inte för att vi festade som att det inte fanns någon morgondag, men som den ensamvarg jag är tog det visst hårdare på mig än jag trott att ha folk omkring mig i 24h. 

Damerna dök upp här strax innan 23 på fredagskvällen, vilket givetvis firades med en flaska bubbel.

Som den goda värdinna jag är så intog jag, något senare, sängplatsen i soffan, och det var väl en jävla tur att det var just jag som sov där. Maken till dålig sängplats har jag knappt aldrig haft.

Vaknade tusen gånger under natten och efter åtta på morronen var det stört omöjligt att somna om. 

A-C, som fick Master bedroom, snarkade och sov däremot tills vi fick tvinga upp henne. 

Efter frukost gjorde vi oss redo för avfärd mot Karlstad, men vi hann knappt till samhället innan första stopp då A-C absolut ville kolla in den lokala loppisen. 

Efter en större fadäs med automatväxlad bil, bromsar man tydligen inte får trampa på (!?) byte av rött vin till vitt, så var vi äntligen framme i Karlstad. 

Det gamla danspalatset Sandgrund inhyser numera en permanent konstutställning av Lars Lerin och tavlorna var många, gigantiska och otroligt vackra.

Själv passade jag givetvis på att ta en selfie med konstnärens man. Artisten själv var dock inte på plats. 

Tog en tur runt själva sta'n och var lite lätt nöjd att jag inte föreslagit tåg denna lördag, något jag faktiskt hade haft tankarna på. 

En veteranvagn krasch rätt in i Pressbyrån. 

Väl hemkomna blev det ingen rast och ingen ro. Mojitos, mera gäster, mat och en jäkla massa rötjut för min del. 

Men vad gjorde det när sol'a sken från klarblå himmel på söndagen. 

Tog med mina gäster till vårt lilla kulturcentrum och där blev det fika igen. Vinkade av mina vänner på samhället, mötte upp Ordföranden och hennes man en stund innan jag promenerade hem. 

Hem och la mig på soffan och sov i fyra timmar!

I måndags gjorde jag absolut ingenting. Det kändes som jag hade baksmälla (vilket jag naturligtvis inte hade)

Det är tufft att vara värdinna och housewife from hell. 

Och på tal om den sistnämnda: jag har surdegsbaguetter på jäsning i detta nu. 

Ja, samkvämet tog visst hårdare på mig än jag trott b

Det gick åt helvete...

...att vila sig i form. Det enda jag fick gjort var hängning av tvätt. 

Tänkte, efter en intensiv dag, vila mig i form för städning nu, jag är verkligen skittrött, men så dök Sonen upp och spred lite glädje, så jag tror jag orkar ett röj nu. 

Av någon märklig anledning har tvättmaskinen flyttat på sig och står totaljullrigt, det lät som någon bilade upp golvet när det centrifugerade. 

Men så fixade han det, mannen i mitt liv, mammas stolthet, så nu snurrar en maskin igen. 

Idag är jag på kalashumör och jag längtar så efter mina vänner. 

Jag har varit på så bra humör att jag inte ens slängde mig på tutan när en kepsgubbe betedde sig på Kronhallsparkeringen och jag tog en kaffe hos mamma utan att snäsa åt henne. 

Ja, jag är vuxen, jag ska inte snäsa åt min mamma. Faktiskt ett löfte jag har till mig själv. 

Nä, här blir inga barn gjorda (som tur är) dags att spruta rengöringsmedel i toan och dra fram snabeldraken. 

Piss on ju!

Och nu vände det

Klockan är 17 och jag har ännu en gång lyckats fördriva dagen med ingenting. 

Eller ja, spenderade några timmar hos Fackpampen och hennes två streptokocker innan det var dags att bege sig till Fadern för leverans av matlådor. 

Nästa stopp blev hos Sandra där jag hämtade musikmaskinen som jag lånade ut i lördags. Vi tog en kopp kaffe och konstaterade, än en gång, att what goes around, comes around. 

Avslutade med en high five. 

Väl hemma kom sonen och hämtade sina matlådor. Sedan blev det premiärtur för honom som chaufför åt mig i nya firmabilen. 

I morron väntas finfrämmat från Gästrikland, så nu vilar jag mig i form för lite städning och tro på fan om inte solen tittar fram nu i skrivande stund. 

Jag tror fan jag är lite glad. 

Det är neråt

Nu är det sådär igen, jag känner mig nere och understimulerad. Irriterad på det mesta och de flesta. 

Måste försöka komma ur svackan eftersom jag får långväga gäster i helgen, men jag tror det löser sig bara solen behagar visa upp sig igen. 

Höll på att sova ihjäl mig idag, men sen blev det en tur till Fadern och en titt hos Lilla My. Hos Lilla My lärde jag barnen att man kan stoppa bollar under tröjan och få jättemeloner, ett trick som skapade både glädje och osämja. 

Väl hemma blev det en laddning enchiladas till Fadern och storkok av baconsås till alla som vill ha. 

Igår bakade jag tekakor för första gången i mitt liv och de blev riktigt bra. 

Understimulerad, sa jag det?

Non, Je ne regrette rien

Det finns mycket man gör under en livstid som man ångrar. 

Svåra beslut, enkla beslut, ord som kommer ut fel, tokigheter man gör och saker som inte riktigt blir som det var tänkt från början. 

Givetvis ångrar jag där och då, kanske till och med en tid efter, men sen är det dags att gå vidare tycker jag. Hur skulle man må om man gick med ånger hela tiden? 

Om jag inte gjort si, om jag inte sagt så...

Självömkan är absolut inget för mig. Människor som i tid och otid, i bästa  martyranda, vädrar sitt elände och skyller på andra, och omständigheter, trots att de själva faktiskt har en stor del i rådande situation. 

Jag anser att man, åtminstone i de flesta fall, som vuxen inte hamnar i vissa dåliga situationer om och om igen, utan att man själv har en stor del i det som sker och det är bara att se till att älta där och då och gå vidare. Ingen blir lycklig av att hela tiden gå runt med frasen, om inte, ringandes i öronen. 

Jag tycker man ska vända på saken istället och utvärdera sina misslyckanden. 

Alla beslut, allt agerande tar oss framåt som människor och det gör oss till dem vi är idag (<-- jääävligt klyschigt, jag vet) 

Mitt eget om inte är något riktigt positivt. Utan mitt om inte så hade jag inte haft de människor jag har idag och vissa av dem skulle jag aldrig vilja leva en endaste dag utan. 

Lika lite som att jag skulle gå genom samhället med den här ryggsäcken. 

Å det här med multitasking...

...det måste väl ändå vara att man ligger på soffan och bloggar med mobilen, har på TV:n utan ljud och kollar två nyhetsinslag om Avicii på paddan.