Igår...

...lekte jag att jag var frisk. 

Vi drack öl, en massa goda drinkar och spelade spel. 

Idag är jag inte bakis, jag har feber!

På återseende. 

Over and out!

Sur #2

Det går fan inte det här. Solen skiner från en klarblå himmel, en perfekt dag att fixa årets första gräsklippning, men jag bara sitter här och surar. 

En skördetröska verkar ha totalhavererat i mitt bröst och jag har till och med köpt brusalvedon. Alltså, jag snapsar hellre hembränt än dricker brustabletter. Men nu är det så att vi inte kan hantera paracetamol i tablettform i det här landet, så är Apoteket stängt så är det brus som gäller. 

Svetten sprutar så fort jag försöker mig på någon aktivitet och det går bara inte att vara sjuk nu. 

I morron är det klubb, det är bestämt sen gammalt. Och på lördag ska jag leka med Lilla My. 

Nä, väck med er bacilljävlar!

The one

Blir alltid lite gråtmild och sentimental när jag inte mår bra i kroppen. 

Idag är inget undantag, men det kom liksom från ingenstans och som en stor, fet smäll på käften. 

För snart tio år sedan träffade jag någon som mycket väl kunnat bli min "the one". 

Tyvärr träffades vi vid helt fel tidpunkt i hans liv, han hade just träffat någon annan. 

Men allt var inte glasklart så vi testade lite. Han ville, han ville inte och jag ville mest. 

Ibland grämer det mig att jag aldrig liksom fick en ärlig chans, trots att jag nu sitter med facit på varför. 

Där och då sa jag till mig själv att blir det inte han, blir det ingen. 

Men inte trodde jag väl egentligen, att det var precis så det skulle bli. 

Men jag orkade inte efter det. 

Jag orkar inte öppna mig och släppa in någon, orkar inte spela det där spelet som (tydligen) hör till och jag orkar framförallt inte tävla mot någon annan. 

Ni vet ju vad jag tycker om ältande och det kanske låter som att det är precis vad jag gör, men tro mig, så är det inte. 

Det är bara jag som tycker synd om mig själv för att jag är lite sjuk. 

Jag tycker (i vanliga fall) inte synd om mig själv, men det kändes ändå som en kniv i hjärtat när något jag inte tänkt på på länge, länge gjorde sig påmint:

Blir det inte han, blir det ingen...

Sur

Sur är nästan en underdrift. Tjurig och grinig är vad jag är. Och sur. 

Petat i mig pillerdosen två gånger idag, men det har inte gjort ett endaste smack för mitt mående. 

Känner mig inte ett spår bättre än i morse, trots att Kassören var här på en kaffe och en grön mellis. Jag tänkte väl att en liten skvätt bira skulle pigga upp lite, men fan heller. 

Nu ligger jag inomhus igen och ska fortsätta mitt seriemarathon.

Och till råga på allt så är Olle Ljungström död. 

Inte jättesjuk, men...

Vaknade klockan två inatt med en brännande känsla i bröstet och stickor i halsen. 

Slemmig och jävlig låg jag och småhostade i två timmar innan jag drog på mig sovmasken och sov tills jag vaknade. 

Underbart väder idag, men det botar inga sjukor. Tog en kopp kaffe med mig ut och tvingade i mig en cig (ja, det är så vi nikotinslavar gör när vi är sjuka)

Petade i mig maxdosen på en Ipren å två Alvedon och la mig i solstolen och fortsatte läsa en bok skriven av en dokusåpakändis. En riktig Mitt livs novell, plus några hundra sidor mer. 

Nu ligger jag helt plötsligt inne på soffan. Det är jobbigt att läsa e-bok i solstolen. Man får änna kramp i armen. Både jag och paddan behöver stö' oss. 

En liten melodisnutt

...från ett av 80-talets mest eftertraktade soundtracks kastade mig nyss tillbaka till tonåren.  

Från ingenstans kom han, den mörkhårige prinsen i sitt attackplan. Med sin djupt liggande blick, lite sneda tänder och lite för mycket sluttande axlar, var han det absolut snyggaste jag sett i mitt då 14-åriga liv. 

Jag var kär, precis lika kär som jag som jag tidigare bara varit i Glenn Hysèn och George Michael. 

Det var den bästa film jag dittills sett. En film som jag såg 12 gånger när jag var sjuk och hemma från skolan och som jag idag tappat räkningen på hur många gånger jag sett. 

På den tiden var det Rob Lowe eller Tom Cruise som var snyggast. Jag tyckte de var snygga båda två, men det var Mr Cruise som fick mitt hjärta att slå de där extra slagen, trots att Rob Lowe visade sin lilla bara stjärt i Youngblood. 

Nu är det många år sedan jag senast såg denna film, men ikväll ser jag Top Gun och undrar om den fortfarande kan ta andan ur mig. 

En kvinna som heter Nilsson

Äntligen är det min tur att se En man som heter Ove. 

20 minuter av filmen har gått och jag känner (samtidigt som jag ligger och stör mig på att grannen klipper gräs) att Ove, det är jag det.