En av dessa personer är Fru S, men hon kommer i denna blogg givetvis att få ett mer passande namn, så från och med nu är hon Fackpampen.
Fackpampen är gift och har (enligt hennes man) tusen ungar, vilka aldrig har varit friska längre än nio dagar i sträck.
I söndags glömde jag helt bort det här med familjens otroliga sjukdomsbild och åkte dit för en kaffe och lite småprat.
Barnen var glada (nåja) att få lite uppmärksamhet, även om Flickan F vid ett tillfälle sa till mig att jag tjatade för mycket.
Vi hade en mysig stund, jag åkte hem och lagade fin söndagsmiddag och allt var frid och fröjd...trodde jag.
På tisdagen började det smyga sig på, det där lilla kliandet i halsen, svidande ögon och lite nästäppa.
Onsdag morron var katastrofen ett faktum. Näsan stod som en fontän och inte ens de tjockaste servetterna kunde hindra hjärnsubstansen från att rinna ut.
Näsan ser ut som ett stoppljus, Det susar i öronen och ikväll ska sonen komma hit med sin flickvän och vi ska äta tacos som alla andra svenskar gör på fredagar.
Fackpampen tänker jag inte besöka förrän det blivit altanväder och vi kan vara ute i det fria så naturen får ta hand om det mördarvirus barnen så gärna delar med sig av.
Förbannat synd, de är ju så go'a de små liven, även om den närmsta liknelsen jag nu kan komma på är arsenik doppat i choklad.
