Sämst är jag

Ingen uppdatering på flera dagar. Eller har det till och med gått en vecka?

Tyvärr händer inte så mycket här om dagarna. Jag vet bara att jag vill jobba - fast solen skiner å allt. 

I söndags var jag på tutbingo med Lilla My och Fackpampen. Det var nog sex år (eller mer) sen sist, men jag vettefan...det ÄR för actionfattigt för mig. Svårt att sitta still, man kan knappt prata för då missar man ju vad gubben säger.

Å inte nog med det så stod vi vid vägen å varenda gång en bil passerade så gick det ändå knappt höra vad de sa. 

Desto mer spänning ger ju fotbolls-EM, där kan man snacka puls. Igår hade jag till och med lite pirr i magen hela dan innan matchen. 

Ah, å sen ridå då!

Hur i hela helvete har man tagit sig ända till EM när man under matchen inte kan prestera ett enda skott på mål? 

Snacka antiklimax!

Idag har jag haft ont i huvudet. Har försökt dricka en massa vatten, får nästan för mig att jag har lite vätskebrist. 

Eller så är det bara åldern i vanlig ordning. 

Den blomstertid...

Det finns en första gång för allt och idag är en sådan. 

För första gången på 13 år så har jag ingen liten pojk som firar skolavslutning. 

Det här med att närvara vid Sonens avslutningsdagar är ju slut för längesen (med undantag för studenten) men när jag har haft möjlighet har jag tjuvat mig in på brorsdotterns avslutning med efterföljande fika. 

Idag hade jag dock inte tänkt att närvara, men när jag såg alla Facebookbilder på avslutningsfina barn, tänkte jag att jag sticker iväg ändå. 

Sagt och gjort, traskade jag den korta biten bort mot Folkets Park. Klockan var lite efter nio, men fint folk kommer ju som sagt sent. 

Vid skolan, som ligger alldeles bredvid, mötte jag lilla grannpojken som precis slutat ettan. 

Jag hejade glatt, varpå han nästan brast ut i tårar. 

Det lilla gossebarnet, vars mamma hade fler avslutningar att gå på, hade missuppfattat mammans ankomsttid och letade nu efter henne. 

Lakritsfantomen ryckte genast ut och styrde upp hela situationen. 

Under tiden vi väntade på mamman så insåg jag att avslutningen är ju fan slut. 

Ja, mycket riktigt så strömmande barn och vuxna ut från folkparken och jag insåg att de jävlarna måste dragit igång redan klockan åtta. 

Surt sa räven om rönnbären!

Jag fick traska hem och ta mig två gigantiska koppar svart kaffe i min ensamhet. 

Det blev ingen den blomstertid i år...

28 timmar...

...hade vi tillsammans, jag och fröken Källgren. 

Vi hade som sagt inte setts, eller pratat med varandra på snart fyra år, men det kändes som det max hade gått en månad. 

Nu har det visserligen hänt en hel del på denna "månad", så många ämnen avklarades och jag tyckte vi gjorde det med bravur. 

Ingen av oss är särskilt mycket för att brodera ut historier, det är pang på rödbetan och sen är saken avklarad. 

Vi svor några gånger över att hennes välsignade tillstånd inte tillåter alkohol, men en barnmojito kan ju också vara...god...

Fick present som givetvis passade mig perfekt. Drinkpinnarna invigdes ganska omgående.  

För min skull höll hon sig också uppe tills klockan var 22:55, jag sa inget, men jag visste inte riktigt vilket av hennes ögonjag  skulle följa då de pekade åt olika håll. 

På söndagen föreslog jag (ospecad) aktivitet (mest för att verka vara en god värdinna) men hon tyckte, liksom jag, att solstolen och min terrass var en perfekt aktivitet. 

Snart är det dags för återträff, jag ska bara låta henne sparka ut skolbarnen först. 

Det pirrar

Idag är det pirrimagendagen. Äntligars äntligen ska vi ses igen, jag och Fröken Källgren. 

Min "gamla" soul meet som jag träffade via min första blogg (tänk hur det kan bli)

Nu har det runnit lite vatten under broarna sen sist och både hon och jag undrar hur vi ska hinna med att catch:a upp allt på ett dygn, så det får bli en återresa för mig till Solsta'n inom en snar framtid. 

Mina kryddor jag köpte igår. Hoppas de överlever, det luktar ju så gott

Just nu försöker jag, som vanligt, att ta mig in i duschen, men det går sådär...

Det måste vara pirret som ställer till det. 

Utehitler

Jag längtar alltid efter sommar. Jag längtar så mycket att jag till och med längtar när den är här. 

Eller ja, det är väl mer så att jag aldrig vill att den ska ta slut. 

Det här underbara ljuset vi har nu om kvällarna är också något som gör mig alldeles betagen. Jag vill liksom aldrig gå och lägga mig. 

Helst av allt vill jag vara vaken genom de få mörka timmarna och inte gå och lägga mig förrän ljuset är tillbaka igen. 

Sen är det sommarkvällarna som tillbringas i vänners sällskap. Då blir jag en utehitler. 

Utehitler vill aldrig gå in och blir irriterad på folk som absolut måste gå in så fort minsta lilla frusenhet smyger sig på. 

Herregud, det är ju sommar och då ska man va ute. Sätt på dig en tröja!!!

Utehitler älskar, som så många andra, inte mygg. Grejen är att de biter henne, men hon får max fem synliga bett varje sommar, så utehitler bryr sig inte så mycket om dem. 

Därför blir utehitler irriterad på folk som absolut måste gå in så fort den allra första lilla myggan dyker upp. 

I skrivande stund sitter utehitler ute (var annars?) och tittar på en dokumentär om Agneta Fältskog. 

Sonen med flickvän A, har varit här och käkat, men nu är jag ensam och jag kan vara så mycket Hitler jag vill. 

Cykeleksem

Jomen visst lever jag, men det händer för fasen aldrig något jag kan dela med mig av. 

Eller jo, det gör det, men då skyller jag på att fingrarna inte orkar blogga. 

Sitter nu och streamar TV-program ute på terassen. Det är fortfarande pôtthett inne i huset, så det är skönare att sitta här. 

Sen sist har jag lyckats få cykeleksem. 

Den som är införstådd med fenomenet, vet att det är skador man får när man försöker sig på att cykla i berusat tillstånd. 

Hamnade på eftersläng efter fredagens bowling och jag kände, när det var dags att pysa hem, att det inte var läge att cykla. 

Men tro på fan om jag inte efter en liten bit, försöker ta mig upp på velocipeden i alla fall. Då med det mindre lyckade resultatet att jag inte ens tar mig upp (har ju snoppstång på min) så knä och armbåge rakt i asfalten = cykeleksem. 

Padrones till kvällsmat. Äntligen finns dom på min affär. 

Oj, ser nu att klockan är 22 och jag dricker kaffe. Jag kommer fasen aldrig somna, men jag var ju så kaffesugen. 

Skulle egentligen behöva ge mig in och städa. I morron kommer Sonen med flickvän och ska käka här och då måste ju svärmor ha fint hemma. 

På lördag kommer min (unga) gamla vapendragare Fröken Källgren å ja...då gäller det att ha det perfekt hemma. 

Närå, får hon bara följa sina egna rutiner så skiter hon fullständigt i hur det ser ut härhemma. 

Ska bli så jäkla kul att ses igen eftersom det gått fyra år sen sist. 

Herregud, fyra års catch-up på ett dygn...

Stockholm

Jag älskar Stockholm. Riktigt, riktigt älskar, älskar!

Älskar att gå och såsa runt lite överallt och ingenstans, ensam, men ändå omgiven av en massa människor. 

Att bara sätta sig ner och titta på människor utan att folk undrar vad jag är för knepig kärring som bara sitter där och glor i sin ensamhet. 

Jag älskar alla vackra hus, jag älskar vattnet och jag älskar tillgängligheten. 

Just det där att allt jag skulle kunna få för mig att vilja göra, det finns där. 

Bio, teatrar, konserter, restauranger och utställningar, det finns där. Även om jag inte har lust, så finns det där om jag vill. 

Tänk alla dessa urtråkiga söndagar i småstäder, där det finns absolut noll och ingenting att göra en söndag, förutom att shoppa på Biltema eller Dollarstore.

Nu har jag inte varit i Stockholm sedan oktober och det suger något grymt i Stockholmstarmen. 

Men som tur är har jag en liten tripp inbokad om några veckor och jag tror tamejfan jag har allt planerat redan nu. 

Jag kommer ha en del egentid och då har jag två museer/utställningar (näää, inte tantvarning alls det) som jag vill se. 

Sen har jag tänkt att försöka hinna med en liten upptäckartur i Gamla Stan. 

Blir det dåligt väder kör jag bara fler museer.

Jag vill se Sverige möta Italien i fotbolls-VM, visat på storbild tillsammans med en massa andra roliga människor. 

Kanske, kanske också gå på Soul Train. 

Vi ska äta gott och så ska vi gå på Mamma Mia-show och dansa arslet av oss efteråt. 

Jag räknar med gobrunch, söndagspromenad, byta boende och sen möta upp en vän för söndagsdrink(ar)

Min Bror från en annan mor ska för första gången få sätta frisörsaxen i min tjocka kalufs och färga lite utväxt och kanske någon slinga. 

Kanske blir jag grön i håret, kanske inte. Men vad skulle väl det göra när jag ändå är i Stockholm.