Inget är som väntans tider

Jag väntar och väntar och väntar. Snart har jag väntat klart. 

Fick under dagen ett infall och började putsa mina fönster. Ja, det vill säga tills strömmen tog slut i fönsterputsningsmaskinen och det visade sig att det inte går att öppna jätterutan som sitter i mitt vardagsrum och jag därmed inte kommer åt att ta bort skiten som samlats mellan de två glasen under tio år. 

Fan, en ska inte göra sig till!

Tog en kvällspromenad till byn för att köpa cig. Tänkte hälsa på sonen också, men dit var jag inte välkommen idag. Skit också, jag saknar min lille bebis. 

Stannade till hos Lilla My för en kvällsrök och sen raska steg hem igen. 

När jag kommer hem har någon placerat en trädgårdsbänk framför trappen, plus nedanstående styggelse på trappräcket:

Efter ett snabbt överslag av bekantskapskretsen kom jag fram till att det inte kunde vara någon annan än Lilla Brorsan och P. 

Givetvis blånekade de båda två vid konfrontation, men lite senare kom lilla P krypande till korset och erkände allting. 

Behöver jag tillägga att hämnden är ljuv?

Jag dog...

...inte den här gången heller, men jag tror i alla fall att mördarviruset är besegrat. 

Just nu försöker solen pressa sig igenom mina skitiga rutor, men jag hejdar den genom att fälla ner persiennerna. 

Laddar för att gå ut och fånga dagen (haaatar) verkligen den klyschan. Men jag ska i alla fall masa mig bort till GILF:en och tigga till mig lite kaffe som jag tänkt avnjuta i solen. 

Sen får det nog bli en promenad till Fadern innan det är dags för volleyboll senare ikväll. 

Ser fram emot en spännande 5-setare som mitt lag naturligtvis går segrande ur. 

Iväg med mig!

Det blir ingen

uppdatering här på ett tag. Dödsviruset har mig i sina grymma klor, så jag ligger här i soffan och inväntar liemannen. 

Små ulvar i fårakläder

Det senaste året har jag blivit med lite nya vänner. De är mycket yngre än jag och allt som oftast får jag briljera med min otroliga livserfarenhet och känna mig lite som en mamma för dem. 

En av dessa personer är Fru S, men hon kommer i denna blogg givetvis att få ett mer passande namn, så från och med nu är hon Fackpampen. 

Fackpampen är gift och har (enligt hennes man) tusen ungar, vilka aldrig har varit friska längre än nio dagar i sträck. 

I söndags glömde jag helt bort det här med familjens otroliga sjukdomsbild och åkte dit för en kaffe och lite småprat. 

Barnen var glada (nåja) att få lite uppmärksamhet, även om Flickan F vid ett tillfälle sa till mig att jag tjatade för mycket. 

Vi hade en mysig stund, jag åkte hem och lagade fin söndagsmiddag och allt var frid och fröjd...trodde jag. 

På tisdagen började det smyga sig på, det där lilla kliandet i halsen, svidande ögon och lite nästäppa. 

Onsdag morron var katastrofen ett faktum. Näsan stod som en fontän och inte ens de tjockaste servetterna kunde hindra hjärnsubstansen från att rinna ut. 

Näsan ser ut som ett stoppljus, Det susar i öronen och ikväll ska sonen komma hit med sin flickvän och vi ska äta tacos som alla andra svenskar gör på fredagar. 

Fackpampen tänker jag inte besöka förrän det blivit altanväder och vi kan vara ute i det fria så naturen får ta hand om det mördarvirus barnen så gärna delar med sig av. 

Förbannat synd, de är ju så go'a de små liven, även om den närmsta liknelsen jag nu kan komma på är arsenik doppat i choklad. 

Allt är inte guld som glimmar

Om någon säljer en designerväska jävligt billigt så vet man med all säkerhet att den är fejk, det är sen gammalt. 

Tyvärr gäller det även andra saker också, till exempel jobb. Låter det för bra för att vara sant, så är det också det. Åtminstone finns det oftast en liten hake. 

Fick nys på ett tillfälligt jobb som verkar hyfsat kul och med en skaplig chans att få det. Den lilla twisten var dock att det endast är halvtid en viss del av perioden. 

Fan, fan, fan. 

Som lök på laxen så snöar det också. 

Just idag är jag...

...glad! Trött, men så glad. 

Det finns ingen speciell anledning till min känsla, men jag måste erkänna att det känns kanon.

Kanske beror det på mina loppisfynd, kanske inte. 

Ibland har man tur

Igår hade jag sönder en vindrutetorkare. Jag skyller det på vinterhelvetet och inte på att jag inte slog av dem sist jag använde bilen. 

Lurade med mig Kassören till stora staden för att köpa nya på Biltema (dödsaffären)

Men häpp så det hände! Det var bara att snäppa fast igen så vi slapp den turen. 

Tog en runda i billighetsbutiker istället och jag kom hem med dammsugarpåsar, sugrör, nudlar, lakritspipor och Salta Katten. 

Ibland ska man, som sagt, ha tur!