Det där lilla

När man balanserat länge på gränsen så är det inte mycket som krävs. 

Idag så kom det där lilla, det där som gjorde att bägaren till slut rann över. 

Sitter nu och känner mig som en urvriden disktrasa och jag ser inte ett skit fram emot att åka från byn i morron. 

Fan...allt som är kvar av mig nu för tiden är bara ett skal. Ett skal som jag en gång byggde upp som skydd, men jag undrar om det inte fick motsatt verkan. 

Jag vill skratta, dansa, vara bekymmersfri och lycklig. Hörde det bara till de yngre åren tro? 

Är det förbjudet att vara glad nu?